Sverige osams med två viktiga spelare
På kort tid har Sverige gjort sig osams med två av Mellanösterns stormakter, Saudiarabien och Israel.
Det kan ligga Sverige i fatet internationellt och visar vådan med att driva en mer idealistisk utrikespolitik.
Sveriges beslut att inte förlänga avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien kommer att uppfattas som en ovänlig handling av shejkerna i Riyad. Det spelar ingen roll att det finns en klausul i avtalet som en gång vart femte år ger Sverige rätt att säga upp samarbetet.
Det är något man normalt sett gör bara om det inte uppstår rejäla fnurror på tråden. Vi talar här om samarbeten mellan nationer, inte bara mellan företag vars intressen plötsligt kan skifta.
Skadan blir ännu större av den mycket offentliga diskussion som pågått i Sverige om avtalets framtid. Debatten och de svenska anklagelserna om att Saudiarabien är en diktatur som förtrycker både oliktänkande och kvinnor har satt offentlighetens ljus på frågan. Uppsägningen kommer därför att ses som en kraftig markering av Sverige.
Alla vet att Saudiarabien är en diktatur med stenhårt förtryck men det är en annan sak när företrädare för regeringen gång på gång säger det offentligt.
Lägg ihop detta med Sveriges erkännande av Palestina för några månader sedan och den kraftiga negativa reaktionen från Israel och man kan utan tvekan säga att Sverige gjort sig osams med två väldigt viktiga spelare i Mellanöstern. Dessutom i två väldigt olika läger.
Ur diplomatisk synvinkel är det knappast särskilt lyckat. Det är sällan så att länder bättrar sig för att Sverige skäller på dem. Risken är istället stor att de vill visa att de minsann inte tänker ge efter för några påtryckningar från ett litet - och som de tycker - obetydligt land.
Den som tror att situationen för palestinierna eller saudiska kvinnor kommer att förbättras på grund av Sveriges ställningstaganden får bereda sig på att vänta väldigt länge.
Löfvens regering har inte gjort någon hemlighet av att de aspirerar på att Sverige ska få en av de roterande platserna i FN:s säkerhetsråd. Erkännandet av Palestina var en åtgärd som definitivt kan ha gett Sverige några extra röster. Men uppsägningen av Saudiavtalet kan verka i precis motsatt riktning.
Om Saudiarabien vill kan man använda påtryckningar mot andra länder för att få dem att inte rösta för Sverige. Som världens största oljeexportör besitter den styrande kungafamiljen ett betydande inflytande.
Min tolkning av erkännandet av Palestina och uppsägningen av Saudiavtalet är att regeringen vill föra en mer moralisk och idealistisk utrikespolitik. Många socialdemokrater och kanske även miljöpartister drömmer om tiden då Olof Palme satte Sverige på världskartan med sina starka markeringar mot både Sovjetunionens förtryckarregimer i Östeuropa och USAs bombningar av Nordvietnam.
Sverige sågs i intellektuella kretsar och av många i tredje världen som en förebild. Ett litet land som vågade ryta till mot de stora när de bröt mot mänskliga rättigheter.
Men det var en annan tid och en annan värld. Sverige är i dag medlem av EU och hårt knutet till Nato. Vi är inte alliansfria på det sätt vi var på Palmes tid.
En utrikespolitik baserad på fördömanden av en annans stats handlingar kan vara motiverade i vissa lägen, men ställer samtidigt Sverige inför svåra val.
Var drar vi gränserna? Är Saudiarabien värre än Kina?