”Har slutat hata Flink”

Kenan Habul

Mordoffrens anhöriga om sorgen som inte försvinner

Maths dansade som en gud. Jenny hade precis flyttat hemifrån, Johan hade ett år kvar på sin lärarutbildning och Helle velade mellan jazz och en karriär som kemist.

Men allt de var och allt de ville bli satte Mattias Flink stopp för.

– Min syster hade precis börjat leva, säger Johanna Larsen.

Några av de anhöriga till Mattias Flinks offer orkar än i dag inte prata om sommarnatten för 20 år sedan. Andra som Aftonbladet talat med säger att smärtan alltid kommer att finnas där, likaså ilskan över att ens barn och syskon har ryckts ifrån en.

Och minnena.

Ulla-Britt Bragstedts son Maths, 35, gillade orientering och dans.

– Han dansade som en gud, säger hon.

Maths, som även hade en son, jobbade som väktare på lasarettet i Falun den 11 juni 1994. Han fick ett larm på person­sökaren och körde till jobbet den morgonen. Han blev Mattias Flinks sista offer.

– Han älskade att jobba med människor. Han pratade om att utbilda sig till ambulanssjuksköterska, säger mamman.

”Ingen festprisse”

Att tiden läker alla sår är bara en sliten klyscha.

– Så kan bara någon som inte själv är drabbad säga, säger Björn Tollsten, vars son Johan blev 26 år.

Han var ute den natten för att fira sina kompisar som avslutat lärarutbildningen. Själv hade Johan ett år kvar.

– Han var ingen festprisse. Han gick ut kanske två gånger om året. Det här gänget var hans barndomskompisar.

Johan var musikintresserad, hans favoritband var Duran Duran.

– De sista tio åren har jag slutat att hata Flink. Att känna hat skadar bara mig. Jag lovade mig själv att han inte skulle få ­skada mig en gång till, säger Björn Tollsten.

Hade fått jobb

För Johanna Larsen, 22-åriga Jenny Östermans yngre syster, har sorgen gått i två faser. Den första, när nyheten kom och hon bröt ihop. Och den andra, när det hade gått några år, när hon hade hunnit ta studenten, körkort, få barn.

– Jenny var inte med om att dela min glädje och hon fick aldrig uppleva glädjen att få egna barn. För mig blev sorgen ­påtagligare när jag fick min dotter. Jag kunde förstå mina föräldrar bättre, säger hon.

Jenny var en lugn ­person, hon tyckte om att ­läsa böcker och var allmän­bildad.

– Under min skoltid var hon ett jättestöd, hon hjälpte mig mycket.

Johanna Larsen berättar att storasystern inte var den som var ute och festade. Hon var en hemmamänniska. Men Lottakåren tyckte hon om. Där träffade hon nya vänner och blev mer självsäker.

– Bara några månader innan mordet hade hon fått en egen lägenhet i Tyresö, hon arbetade i receptionen på en ­reklambyrå. Hon hade börjat ta för sig av livet.

Helle Jürgenson ­Lumila, 21, hann bara bo i sin nya lägenhet i två veckor. Hon var Yvone Jürgenson Lumilas tredje och yngsta barn.

– Hennes pappa kom som flykting från Estland. Jag tror att det kan ha ­bidragit till hennes intresse för Lottakåren, att hon förstod att det inte var självklart med fred, säger mamman.

”Har inte förlåtit”

Länge var hon blockerad av hat och bitterhet. För att "försonas med händelsen”, som hon ­uttrycker det, har hon läst hela förundersökningen och skrivit en bok om ­sorgearbetet.

– Jag har inte förlåtit, men det har hjälpt mig att förstå Flink och männi­skorna omkring honom. Jag fick acceptera reali­teten i det hela.

Hennes dotter ville så mycket med sitt liv, hon arbetade på ett läke­medelsföretag för att hon var intresserad av kemi, hon tog sånglektioner och ­gillade jazz. Den natten, för 20 år sedan, sjöng ­Helle Jürgenson och ­hennes väninnor sommar­visor när de ­mötte Flink.

– Hon ville bli mycket, men hon hann inte ens börja livet, ­säger Yvone Jürgenson Lumila.