Här tar Ariel farväl av sin 5-årige son

Erik Wiman

Aftonbladets Erik Wiman och Magnus Wennman på plats i Tacloban

TACLOBAN. Vår tids dödligaste tyfon har två namn – Haiyan och Yolanda.

Men tusentals av hennes offer ligger namnlösa i svarta liksäckar bland rasmassorna i Tacloban.

På dem väntar massgravarna i utkanten av staden.

Ariel Macawili har tagit farväl av sin femårige son Archie. Han har gjort det varje stund i sex dagar. Pojken drunknade när flodvågen växte upp ur havet och malde sönder familjens hem, likt ett kvarnhjul.

Hans kropp hittades flera hundra meter från resterna av huset.

– Jag kunde inget göra, upprepar Ariel Macawill för sig själv.

Han står intill en orange lastbil som har motorn på och är redo att rulla. Chauffören väntar bara på två män som bär en stång med ett litet vitt knyte i en båge under. Det är Archies kropp.

Ariel Macawili tänder en cigarett, men halva hinner brinna upp innan han till sist stoppar den i munnen.

Gammal gråt har gjort ögonen röda. Ny gråt gör dem blanka.

Han tittar på hur männen placerar hans son i en svart liksäck och rycker till av ljudet när de drar igen dragkedjan.

Då flödar ögonen över.

Männen hivar upp kroppen på flaket där det redan ligger 45 likadana säckar. Det här är en femårig pojkes begravningsceremoni som utspelar sig på gatan.

Ariel Macawili har inga pengar att arrangera en plats på en privat kyrkogård. Hans son kommer att vila i en massgrav bland hundratals andra kroppar.

När lastbilarna till sist börjar rulla står en pappa utan son kvar på gatan. Han är omgiven av ett tiotal personer, men ser outsägligt ensam ut.

– Jag kunde inget göra, är det enda han säger.

Kropparna inte identifierade ännu

Tacloban är en stad där inomhus har upphört att existera. När de dagliga skyfallen drar in, hukar invånarna under vad skydd de kan

hitta. Tyfonen slet husen i stycken och flodvågen avslutade jobbet.

– Tänk dig att du bygger ett sandslott och sedan häller du en hink med vatten över den, det är det närmaste jag kan beskriva vår stad för den som inte är här, säger lärarinnan Marilyn Macasil.

När vattnet fyllde hennes hus stannade hon kvar med sina barn. De flöt uppåt och blev till sist hängande i takstolarna.

– Vi hade vatten upp till halsen och jag bad till gud att det skulle stanna annars hade vi fått släppa taget och följa med strömmen och det

hade vi aldrig överlevt.

Hon såg enorma stockar komma flytande förbi i rasande fart förbi huset. Ett lastbilsdäck krossade grannens betongvägg.

– Vi hängde där i två timmar innan vattnet till sist började att sjunka tillbaka.

Familjens närmaste grannar är en hög med lik.

Kropparna har samlats ihop från ett stort område och har inte identifierats än. De ligger öppet för vinden med bara tygstycken över

sig.

– Vi vågar inte ens tvätta oss i vattnet längre för vi är rädda att bli sjuka, säger Marilyn.

Väntar på mat och vatten

En bit bort, vid det som tidigare var stadens köpcentrum Astrodomen, sträcker sig köer flera hundra meter. Människorna väntar på ransoner av mat och vatten. En påse per hushåll.

Hur länge de ska räcka?

– Det vet jag inte, men vi delar upp varje portion på fyra, säger Marilyn.

Hela tiden hörs ljudet av helikoptrar och flygplan som kommer in med mat och förnödenheter, men behoven är långt större än resurserna.

Desperationen föder desperata handlingar och luften andas rädsla. Plundringståg drar nattetid genom staden och invånarna har börjat sätta upp egna vaktstationer för att rädda de få ägodelar som inte är borta.

Till och med liktransporterna har utsatts för attacker. Det är därför de nu eskorteras av polispatruller.

Kring de orangea lastbilarna är stanken nästan synlig. Som om förruttnelsen gör luften tjockare.

När bilarna drar förbi täcker Taclobans invånare sina munnar och näsor.

En karavan rör sig sakta mot kyrkogården Brgy 94-A. Där väntar redan ett gapande hål i marken.

Det tar en timme för processionen att ta sig fram längs de översvämmade vägarna.

Vit lapp på sidan

Kyrkogården ligger nedanför vad som för bara en vecka sen måste ha vart ett grönskande berg.

Ett vattenfall forsar nedför sluttningen och det är lätt att förstå sig varför platsen valdes till kyrkogård.

Det måste ha varit en vacker fond.

Nu är palmerna nakna och ser ut att vara gjorda av ståltråd.

Männen som lastar av de svarta säckarna smetar tigerbalsam i sina munskydd för att åtminstone lite rena inandningsluften.

Det börjar skymma när de radar upp kropparna på marken. En säck är mindre och blir liggande vid sidan av de andra.

Den har en vit lapp på sidan med texten:

”Baby boy.”