”Min sorg var inte så ren – snarare lite solkig i kanterna”

Carolina Setterwall hittade sin man död i sängen – nu har hon skrivit en bok om sorgen och skuldkänslorna

Ingalill Mosander

helskärm

En morgon hittar Carolina Setterwall sin man död i sängen. 

Med sonen i famnen ringer hon efter en ambulans. 

– Jag kände att jag inte skulle klara att vara ensam med honom, att jag snabbt måste få dit andra människor.

Hon reagerar mer rationellt än hon någonsin gjort tidigare. Slår numret till larmcentralen och berättar kort och koncist vad som hänt. 

– Det handlade om ren självbevarelsedrift.

Carolinas man Aksel är 34 år när han avlider, deras gemensamma son Ivan bara åtta månader.

– Jag visste inte hur jag skulle klara mig och vårt barn.

Nu har hon skrivit en bok om livet med Aksel, före och efter döden. Den är också en självrannsakande och uppriktig skildring av hennes sätt att hantera den sorg och smärta som följde i spåren efter den dramatiska förlusten. 

Titel ”Låt oss hoppas på det bästa” syftar på ett mejl hennes man skrev ett halvår innan han dog. I det ger han henne lösenordet till sin dator utifall han skulle dö. När hon frågar honom vad det handlade om svarar han att det var ett infall, att man aldrig kan vara nog försiktig.

– Vi var så olika. Aksel ville gå långsamt fram. Det var jag som drev på, köpte en våning så att vi kunde flytta ihop, jag ville ha barn, han ville vänta. Men jag var 35 och rädd för att det annars skulle bli för sent.

”Tyckte jag var skyldig”

Efter hans död fick hon skuldkänslor.

– Jag tyckte jag var skyldig till hans död. Att jag hade pressat honom för hårt. Men hans föräldrar sa strängt till mig att sluta anklaga mig själv. De hade känt Aksel hela hans liv och sett hur han levde upp när han träffade mig. Och det betydde mycket för mig att höra dem säga det.

Carolina hade ett stort nätverk som ställde upp för henne, sov över, lagade mat, städade och såg till att hon inte lämnades ensam.

– Ändå kände jag mig ensam mitt ibland dem med min ilska och avund. Jag tyckte det var så jävla orättvist. Så här skulle inte mitt liv bli. Jag var arg och bitter och kände en bottenlös självömkan. Det var verkligen inte särskilt rumsrena känslor, snarare pinsamma och fula. 

Lärt en läxa

Carolina säger att hon levt i en väldigt prestationsinriktad värld med en bild av att allt ordnade sig bara man ville det tillräckligt mycket.

– I dag inser jag att det var lite barnsligt och omoget. Den läxa jag lärt mig är att du inte alltid kan regissera dig fram till dina mål. Du kan försöka, och förhoppningsvis blir det så, men det är inte säkert.

Carolina har skrivit hela sitt liv – dagböcker, dikter, en opretentiös blogg för närmaste bekantskapskretsen för att få ordning på sina tankar.

– Jag har skrivit min bok för att de böcker om sorg som jag läste inte gav särkilt mycket tröst. Min sorg var inte så ren, snarare solkig i kanterna. Första gången jag läste Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande” blev jag avundsjuk för att hon fått leva så länge med sin man. Aksel och mitt förhållande varade bara drygt fem år. Andra gången jag läste hennes bok slogs jag av hur vacker och brutal den var. Det säger väl någonting om hur jag förändrats.

”Ville förklara vad jag förlorat”

När hon började skriva hade hon tänkt skildra vad som hände från Aksels död – den troliga dödsorsaken var hjärtmuskelinflammation – och framåt.

– Men jag kände att jag ville förklara vad jag förlorat och då var jag tvungen att också skriva om vår relation. Och det var det tyngsta i hela processen.

Hon säger att numera får hon ut ganska mycket glädje av sina dagar. 

– Däremot har jag fått en lägre stresströskel och har nära till katastrofkänslor. Jag är hundra procent tillfredsställd när Ivan sover bredvid mig och det som ska hända i morgon inte är något märkvärdigt. Jag trodde inte att man kunde älska någon så mycket som jag älskar Ivan. Jag älskar honom så att det gör ont. Det får inte hända honom något. 

Får han influensa blir hon så orolig att hon inte kan sova. 

– Det viktigaste för mig är att vara en så bra mamma som möjligt.

Smärtsamt bygga en ny relation

I slutet av boken träffar hon en man, som är änkling och har en liten dotter. De förälskar sig i varandra men nu är det hon som inte kan satsa, som bromsar förhållandets utveckling och tempo. 

– Vi har liknande erfarenheter och en grundläggande förståelse, på både gott och ont. Vi har gått isär två gånger. Men vi fortsätter att träffas. Vi är inte färdiga med varandra. Med erfarenheter som våra är det smärtsamt att bygga en ny relation.