Han lät inget stå i vägen för staten Israel

Kerstin Nilsson

Israels förre premiärminister Ariel Sharon är död

Han var "Kungen av Israel" – och en av världens mest hatade ledare.

Men Ariel Sharon hade många ansikten.

Han låg bakom massakrerna i flyktinglägren – men det var också han som till slut gav tillbaka mark till palestinierna.

Nu, efter åtta långa år i koma, har Israels förre premiärminister somnat in för gott, 85 år gammal.

Han var stenhård – och hänsynslös.

Som vid den grymma utrensningen av flyktinglägren Sabra och Chatila i Beirut i Libanon 1982.

Eller som vid stormningen av palestinska städer på Västbanken 2002.

Ariel Sharon lät inget – eller ingen – stå i vägen för staten Israel.

I 65 år - lika länge som Israel funnits – gick han i täten.

Han var Mr Israel.

Men – han var också pappa.

I åtta år har hans söner Omri och Gilad väntat på att deras far – mannen som blev Israels landsfader – skulle vakna igen ur sin koma.

De har hela tiden sett livstecken, där läkarna inte sett några.

Ariel Sharon drabbades av en kraftig hjärnblödning den 4 januari 2006 och har ända sedan dess legat i koma.

Redan från början uppmanade läkarna familjen att låta honom dö, hans hjärnskador var för stora, men hans söner vägrade.

– Jag kan helt enkelt inte överge min far, sa Gilad Sharon då.

Men Ariel Sharon vaknade aldrig mer till den han varit.

I åtta långa år har han legat i vegetativt tillstånd, kopplad till livsuppehållande maskiner.

Nu är hans sista strid äntligen över.

Det var en strid han inte kunde vinna – han hade redan förlorat den, från början.

Ariel Sharon var barnsoldaten som blev pansargeneral, nationalhjälten med den nasala och lätt läspande rösten som 2001 blev Israels premiärminister, den elfte i ordningen.

Hårdför – och kontroversiell.

Och för evigt sammanknippad med sin bittraste motståndare, PLO:s Yassir Arafat.

De slogs på varsin sida, om landet och marken de båda hävdade var deras.

Nu är de båda borta, men den till synes eviga konflikten mellan Israel och Palestina lever vidare.

Ariel Sharon föddes 1928 i det brittiska FN-mandatet Palestina, det som senare skulle bli Israel.

Hans mor var rysk judinna – och tillsammans med sin make hade hon flytt Georgien under den ryska revolutionen.

Den unge Ariel deltog tidigt i striderna.

Redan som 14-åring gick han med i en ungdomsgerilla – och på den vägen fortsatte det.

Efter att staten Israel utropat sin självständighet 1948 blev den forne gerillasoldaten befälhavare i den israeliska armén.

Som sådan ledde han Israels vedergällningsaktioner, såväl mot Palestina som de arabiska grannländerna. Attackerna mot byar och flyktingläger skördade många civila offer.

Efter sexdagarskriget 1967, när Ariel Sharon ledde Israels 143:e pansardivision i Sinaiöknen och vände krigslyckan till Israels fördel, betraktades han som nationalhjälte.

Hans smeknamn var "Kungen av Israel" eller "Guds lejon".

Efter krigslyckan satsade han på en politisk karriär, men inte heller som politiker visade han någon pardon.

Efter att ha förklarats personligt ansvarig för massakrerna i två flyktingläger i Libanon tvingades han 1983 avgå som försvarsminister.

I tre decennier slogs han för de judiska bosättarna – det palestinska folket ville han driva ut i öknen.

Hans största hatobjekt var PLO:s ordförande Yassir Arafat – att han ville se honom död var inget Ariel Sharon stack under stol med.

Men de sista åren hände något – kanske veknade "Kungen av Israel" eller så handlade det bara om strategi.

Den konservative och hårdföre ledaren, som nekat alla förhandlingar, gav plötsligt efter.

2004 förklarade Ariel Sharon att Israel skulle lämna den ockuperade Gaza-remsan, vilket påbörjades året därpå, efter Arafats död.

Sharons beslut att dra tillbaka de israeliska bosättningarna ledde till massiv kritik och svåra inre motsättningar, både inom Sharons eget parti och regeringen.

Sharon svarade med att bilda ett nytt parti, ett liberalt parti med syfte att uppnå ett slutligt fredsavtal med palestinierna.

Om han skulle ha lyckats får vi aldrig veta.

En och en halv månad senare förs han i ambulans, från sin lantegendom i södra Israel, till Hadassahsjukhuset i Jerusalem.

Nästan på dagen åtta år senare somnade han in.

Men fred i Mellanöstern är fortfarande bara en dröm.