Stora skillnader för Sveriges barn

Skrämmande fakta i ny rapport från länsstyrelserna

Ett slaget barn får snabb hjälp i en kommun.

Ett annat slaget barn får sen, eller ingen hjälp alls - i en annan kommun.

I Sverige behandlas inte alla barn lika.

Följ med till olika verkligheter - i samma land.

En pojke kom till skolsköterskan. Hans pappa slog honom, med ett skärp. Skolan anmälde till socialen. Två veckor senare hittades pojken utomhus. Han vågade inte gå hem. Pappan hade tagit strypgrepp på honom. Socialen hade ingenting gjort.

I en annan kommun kom två anmälningar till socialen. En kvinna blev slagen av sin man. Hemma fanns tre barn. Efter en tredje anmälan ingrep socialen. Då hade barnfamiljen redan vräkts, för störande beteende.

Det här har hänt i två kommuner i Sverige. I två andra kommuner skulle det inte ha behövt ske.

Det visar en granskning som landets länsstyrelser har gjort av den sociala barn- och ungdomsvården runt om i kommunerna.

– Om man hårddrar det så kan man säga att barnets bostadsort och inte innehållet i anmälan är avgörande för om barnets situation blir utredd eller inte, säger Karin Björnson, utredningssamordnare.

Inom fyra månader

Vi börjar söderut, i Olofström, Blekinges minsta kommun med drygt 13 000 invånare. Här är det ganska bra för ett barn att bo. Länsstyrelsen har granskat nio barnavårdsutredningar som gjordes förra året. I de flesta fallen tog det mindre än två veckor från det att en anmälan kommit in till det att en utredning inletts. Sju av utredningarna var klara inom fyra månader. Rimliga tidsramar, enligt länsstyrelsen.

I de flesta fall har barnen varit med under utredningen. Man har lyssnat till deras åsikter.

– Vi tycker det är jätteviktigt att utreda snabbt och koncist. Det är något vi hela tiden måste jobba med, säger socialchef Thomas Svensson.

Fast glädjen över den positiva rapporten grumlas just nu av ny kritik från länsstyrelsen. Kommunen lät tre syskon leva kvar i misären hemma, trots beslut om omhändertagande. Nu ska Thomas Svensson ta reda på vad som gick snett.

Vi reser norrut, till Hedemora i Dalarna. En kommun i Olofströms storlek, med drygt 15 000 invånare. Här har det varit tufft att vara utsatt barn. När länsstyrelsen granskade över 30 fall från 2006 var kritiken hård.

Barnen hördes inte

I många fall blev anmälningar om barn som for illa liggande i över en månad innan något gjordes. I ett fall tog det ett år. Två utredningar hade försvunnit helt. Barnens röster fanns nästan inte alls med i utredningarna. Nu har mycket blivit bättre. Men länsstyrelsen är fortfarande kritisk, bland annat när det gäller tiden som går från anmälan till beslut.

– Man kan inte säga att det är en skyndsam handläggning när det tar veckor innan man beslutar om att starta en utredning eller inte, säger Kerstin Bergman, socialkonsulent vid länsstyrelsen i Dalarna.

– Tar det för lång tid kan problematiken öka. I vissa fall handlar det om jätteallvarliga anmälningar, som misshandel och sexuella övergrepp.

Men Anders Jacobson, chef för socialförvaltningen i Hedemora, är nöjd med att man blivit så mycket bättre jämfört med sist.

– Tidigare hade vi en för nätt arbetsstyrka. Nu har vi tre nya tjänster. Det är mycket för en liten kommun som Hedemora.

– Vi har också förbättrat vår planering och struktur, säger Anders Jacobson.

Helt olika bedömningar

Längst upp i norr blir ett annat problem tydligt. Det som handlar om hur olika kommuner bedömer olika fall - helt olika.

I Boden, till exempel, ledde bara 16 procent av alla anmälningar till en utredning. I Överkalix var siffran 80 procent. Liknande skillnader finns i hela landet. I många fall har man gjort för lite. Ingen vet varför.

– Det är det som är allvarligast. I vissa fall är anmälningarna så allvarliga att de borda leda till en utredning. Det kan till exempel handla om barn som sett sin mamma bli slagen.

– I en annan kommun skulle samma anmälan ha lett till åtgärd. Det är allvarligt att det ser så olika ut beroende på var man tittar, säger Karin Björnson, länsstyrelsernas samordnare.

Liten eller stor kommun, rik eller fattig. Det spelar ingen större roll. I Stockholmsområdet fattar kommunerna så olika beslut att länsstyrelsen misstänker att det handlar mer om ideologi än om hänsyn till barnen.

För att förstå skillnaderna krävs mer analys. Det ska länsstyrelserna göra nu. Under tiden berättar Karin Björnson om den huvudregel som borde vara självklar var i landet ett barn än bor:

– Om det finns allvarlig oro för barnet, då ska man utreda. Beslutar man sig för att inte utreda så måste det finnas tydliga skäl för det.

– Allt som gör att ett barn inte får det stöd eller den rättssäkerhet som de ska ha är allvarligt.