– Jag skrev boken för att trösta min dotter
Maggie O’Farrell har skildrat alla gånger hon varit nära att dö i boken ”Ett hjärtslag från döden”
Publicerad 2019-01-05
Maggie O’Farrells ”Ett hjärtslag från döden” har utsetts till Årets bok i Storbritannien.
– Vi är aldrig så levande som när döden snuddar vid oss, säger hon.
För att vara en bok om döden är den osedvanligt livsbejakande och recensionerna har varit lysande.
I 17 kapitel skildrar Maggie O’Farrell situationer i sitt liv då hon varit nära att dö. Som när hon ensam mötte en mördare på en enslig stig, satt i ett flygplan på väg att störta, var nära att drunkna …
– Jag sa en gång till min man att det var mer sannolikt att jag skulle bli matematiker än skriva mina memoarer. Och jag var länge väldigt tveksam. Jag lät min förläggare ge mig bara ett pund i förskott så att jag kunde betala tillbaka om jag ångrade mig.
Livlig och vänlig
Maggie O’Farrell är i Stockholm på ett kort besök för att lansera sin bok. Hon är livlig, vänlig och öppenhjärtig. Anledningen till att hon slutligen bestämde sig för att skriva ”Ett hjärtslag från döden” var att en av hennes döttrar föddes med en svår allergi som gör hennes liv tidvis mycket smärtsamt.
– Hon kan hamna i ett livsfarligt chocktillstånd bara genom att sitta bredvid någon som öppnar en påse med jordnötter. Då måste vi omedelbart åka in till sjukhus. Det är också väldigt svårt att förklara för en tre-fyraåring varför hon har ont, varför hon ser annorlunda ut, varför hon är i en ambulans, varför hon måste befinna sig på en intensivvårdavdelning minst 15 gånger om året.
Låg på sjukhus i två år
Maggie O’Farrell själv drabbades av hjärninflammation vid åtta års ålder, fick ligga på sjukhus i två år och har fortfarande stora problem med balansen. Hon tappar lätt glas och tallrikar och när hon är riktigt trött ser hon saker upp och ned.
– Jag skrev boken för att trösta henne. Se på mig, jag är också handikappad och har varit nära att dö många gånger men livet kan bli rikt och bra ändå. Varje hjärtslag räknas.
När Maggie O’Farrell friskförklarats i tonåren började hon leva farligt.
– Min inställning till att ta risker var lättsinnig och sorglös. Jag hoppade från hamnpirer, tog nattåg genom Europa på egen hand och anlände till huvudstäder mitt i natten utan att ha någonstans att bo. Jag cyklade på en farlig grusväg i Sydamerika, uthuggen i en brant bergstopp. Jag hade en omättlig lust att ta för mig av allt som livet bjöd.
”Blottar sig för risker”
Denna sorglöshet upphörde i samma ögonblick som hon fick barn.
– När man frambringar ett liv blottställer man sig för risker, för fruktan. Jag visste hur tunn hinnan är som skiljer oss från döden, hur lätt den kan genomborras.
Maggie O’Farrell har glasklara minnen av alla de nära döden-upplevelser hon haft. Hon kan beskriva vad som hände in i minsta detalj. En av de mest skräckinjagande ögonblicksbilderna i boken är hennes möte med en man på en enslig stig i bergen. Hans tättsittande ögon, ansenliga längd, elfenbensgula hörntänder, lukten som var en blandning av färsk svett, ryggsäckens läder och rakolja. Han blockerade hennes väg och hon förstod att han var farlig.
Började konversera
Men hon reagerade inte som han förväntat sig. Skrek inte, utan började vänligt konversera medan hon sakta gick bredvid honom ner mot civilisationen.
Veckan därpå hittades en ung kvinna våldtagen och strypt på samma plats. Maggie O’Farrell identifierade mördaren. Det var samma man hon mött.
– Jag har frågat några neurologer om det finns någon medicinsk förklaring till att upplevelserna verkar som huggna i sten. Varje nyans finns registrerad i hjärnan. Svaret jag fick är att det är en överlevnadsstrategi som utvecklats under evolutionen. Vi kommer ihåg exakt vad som hände för om vi skulle hamna i samma situation igen så vet vi hur vi ska bära oss åt för att överleva. Jag brukar tänka att mina erfarenheter också skulle kunna hjälpa någon annan.
Evigt förändrad
Maggie O’Farrell säger att efter att ha snuddat vid döden är man för evigt förändrad.
– Visare, men också mer vemodig. För egen del känner jag en stor glädje över att vara levande på ett sätt jag inte gjorde tidigare. Jag tillhör inte de människor som ställer frågan ”Varför just jag?” när man drabbats av svårigheter. Jag tycker att jag haft en fantastisk tur och ser extra tiden som en bonus. I själva verket är jag förvånad över att jag står här i dag.