Här i Trump-land bryr sig ingen om att jag är svensk
NASHVILLE. Befinner mig sedan ett par dagar mitt i Trump-land.
Och tänka sig:
Här märks nästan ingenting av de politiska stormar som håller uppjagade New York i ständig gungning.
Ingen bryr sig ens om att jag kommer från det numer omtvistade Sverige...
Det har nu gått en dryg månad sedan Donald Trump svors in som president, men turbulensen har inte bedarrat det minsta.
Inte i New York – eller, såvitt det verkar, i de andra stora städerna längs kusterna.
Vareviga dag skälver hela tillvaron gång på gång till i vrede och oro och galopperande osämja över utspel och utnämningar och, inte minst, tweets avlossade från 1600 Pennsylvania Avenue i Washington.
Om något tycks vänner och bekanta med olika uppfattningar om vad som händer bli mer förbittrade på varandra ju längre tiden går. Åtminstone en nära vänskapsrelation lär vara ohjälpligt förstörd efter en urspårad dispyt runt ett middagsbord på Upper East Side i veckan; vi i sällskapet som försökte medla hade ingen chans.
Därför är det rätt befriande att sätta sig på ett plan på LaGuardia-flygplatsen och några timmar senare landa i ett Nashville som inte är tillnärmelsevis lika uppeldat över sakernas tillstånd.
Det kan kanske verka konstigt. Nashville ligger i södern och södern är Trump-land.
Det kan kanske verka konstigt. Nashville ligger i södern och södern är Trump-land. I Tennessee, som detta country-musikens Mekka tillhör, fick The Donald 60.7 av rösterna i höstens val, mot Hillary Clintons 34.7.
Här kunde man ju föreställa sig att motviljan visavi de som opponerar sig mot presidenten skulle vara lika ilsken och högljudd som den är visavi de som stöder honom hemma på Manhattan.
Men nä.
Det allmänna samtalsklimatet förefaller betydligt mindre infekterat och politik verkar överhuvudtaget inte engagera så värst.
Folk sitter på sina honky tonks och sjunger med i samma gamla George Strait-klassiker som vanligt och om de mellan Bud Light-klunkarna diskuterar något är det den pågående bygg-boomen i centrala Nashville, predikan i kyrkan förra söndagen och NHL-laget Predators slutspelsjakt.
Inte ens när det framkommer att jag är från Sverige blir det någon särskild uppståndelse.
Inte ens när det framkommer att jag är från Sverige blir det någon särskild uppståndelse. I New York har den blågula hemvisten senaste veckan oavbrutet gjort mig och alla andra svenskar till samtalens ofrivilliga medelpunkt.
Jag har sedan Trump i sitt kampanjtal i Florida, och sedan på Twitter, tog upp konungariket som avskräckande exempel överösts med skämt om IKEA, köttbullar, Abba, svenska kocken i Mupparna, Zlatan och Swedish House Mafia – när jag inte, av mer högersinnade delar av bekantskapskretsen, förhörts ingående om hur fruktansvärt det egentligen är i fosterlandet.
Det känns minst sagt underligt. Under tolv års år tid har jag fått vänja mig vid att de flesta amerikaner inte kan skilja Sverige från Schweiz – man får ibland helt oväntade frågor om både klockor och ostar – och att de som kan det betraktar oss som ett exotiskt och perifert litet med fri sjukvård och isbjörnar på gatorna.
Och så plötsligt alla denna uppmärksamhet, denna status som förlorat paradis...
Och så plötsligt alla denna uppmärksamhet, denna status som förlorat paradis...
Men inte i Music City .
Bortsett från en påstruken karaktär på Robert’s Western World som undrar i vilken delstat Sweden ligger – det har folk i södern frågat förr, faktiskt –möts jag bara av vänliga ”Welcome to town” och ”Howdy, Swede”.
Det har med artighet att göra. Människorna i dessa gudfruktiga trakter må vara konservativa, men framförallt är de hövliga och att ta upp politiskt brännbara ämnen, särskilt med gäster, betraktas som ofint.
Kanske hade också Newt Gingrich, kongressens kontroversielle talman under 90-talet, en poäng när han nyligen slog fast att vanliga människor ute i landet inte bryr sig om allt väsen på kusterna.
De röstar, återgår till sina vanliga liv och tar sig sedan en ny titt om fyra år och avgör om de fått det bättre eller sämre under senaste administrationen.
”Precis så vill makten ha det”, lär upprörd aktivist invända.
Måhända.
Det är ändå väldigt skönt att, för en kort stund, komma bort från stormarna.
Särskilt, just nu, som svensk...
VECKANS BITTRASTE KONTROVERSER I TRUMP-LAND
- Sverige! Sedan Donald Trump tog upp Sverige som avskräckande exempel i sitt Florida har vår vanligtvis ignorerade utpost i Europas norra utkanter verkligen varit ”talk of the town” och blågula ansikten synts i alla politiska talkshows värd namnet. Surrealistiskt, faktiskt.
- Utvisningarna. Myndigheterna som ansvarar för att deportera illegala invandrare har börjat genomföra räder över hela landet. ”Vi letar bara efter grovt kriminella”, försäkrar Homeland Security-bossen Kelly, men oppositionen ser mobiliseringen som bevis för något mycket mer omfattande och oroväckande.
- Oscar-galan. Den har inte ägt rum ännu, först på söndag rullar de ut den rödaste mattan i La La Land, men redan rasar debatten om vilka ställningstaganden de förmenta liberalerna i Hollywood ska göra. ”De måste markera”, tycker vänsterdebattörer. ”Fan ta dem om de gör politik av föreställningen”, rasar högerditon,