Polisen missar kvinnlig ondska

Oisín Cantwell

Flickvännen var misstänkt för att ha övertalat mannen att mörda sin dotter.

Denna teori lade polisen snabbt ner.

Hur hade det sett ut om rollerna varit ombytta?

helskärm

Det känns som att barn mördas överallt i Sverige just nu.

Den 8 april i år dödade en man sin son i Malmö, en månad senare mördade en man sina två barn i Falköping och i Härnösand slog Ragnar Nilsson ihjäl sina två småsyskon.

Och nu har en kvinna häktats som misstänkt för att 2003 ha påverkat sin man att döda sin treåriga dotter i Jönköping.

Sanningen är dock att antalet mord på barn sjunkit kraftigt sedan tidigt 90-tal.

Då dödades tio till tolv barn under 15 år, numera är det en till fem.

– Det är riktigt att vi sett en hel del mord på barn i år. Men det är under för kort tid för att vi ska kunna säga att vi nu ser en uppåtgående trend, säger kriminolog Mikael Rying.

Kvinnan som häktats för anstiftan till mord på det lilla barnet var misstänkt redan 2003, men släpptes efter en vecka.

Polisen kom ingenvart med mannens påståenden om att hans sambo i månader försökte övertala honom att döda flickan.

Åklagaren förklarade beslutet med att kvinnan visserligen påverkat mannen, men att det inte gick att bevisa i vilken utsträckning.

Med lite mer tålamod än en veckas utredningsarbete kanske resultatet blivit annorlunda.

Vi vet inte om kvinnan är skyldig och det är vanskligt att kritisera en polisutredning man inte har insyn i, men jag kan inte låta bli att leka med tanken på hur det hade sett ut om en kvinna hävdat att hennes man duperat henne till mord.

Hade den utredningen verkligen lagts ner så snabbt?

Det finns exempel på hur polisen mer eller mindre automatiskt utgår ifrån att män är skyldiga.

I Arboga hämtades en man till förhör och fick i polisbilen veta att hans två barn precis blivit mördade och att han var misstänkt.

Han anhölls på mycket lösa grunder och vi vet alla att det var en kvinna som skulle komma att dömas till livstids fängelse.

Och i Bergsjön i Göteborg satt en man länge häktad 1990 för att ha mördat sin dotter. Det visade sig att mamman var skyldig.

Med dessa exempel – det finns fler – menar jag inte att mannen i Jönköping är oskyldig. För det är han inte.

Jag säger inte heller att polisen går omkring med enfaldiga fördomar om att det inte finns någon kvinnlig ondska.

Men kanske väljer utredarna, under tryck från allmänhet, medier och inte minst sig själva, ibland de enklaste lösningarna för att snabbt klara upp grova brott.