Ismiraklet som vi aldrig glömmer

För exakt 22 år sedan sköt Michael Eruzione in 4-3 på omöjliga Sovjet och en hel hockeyvärld var i chocktillstånd

SALT LAKE CITY

Påven vägrar att erkänna det som ett mirakel - men amerikanerna bryr sig inte.

1980, Lake Placid, USA-CCCP 4-3.

"The Miracle on Ice".

Som om Vitryssland skulle slå Sverige.

De glömmer det aldrig.

Fredagskvällen är isande kall och klockan är bara några sekunder före halvnio, när tiden plötsligt vrider sig runt sin egen axel i miljontals amerikanska hem.

Mike Eruzione, 47, får en fackla i sin hand, och tillsammans med 19 lagkamrater tänder han den olympiska elden.

Det är den 9 februari 2002.

Och det är 1980.

Samtidigt.

- Jag tror att mitt lag på sätt och vis symboliserar och står för allt som vi begär av folk i det här landet, säger Mike Eruzione.

Den 22 februari 1980, för exakt 22 år sedan, sköt han en puck förbi Sovjets målvakt Vladimir Mysjkin, ett fruset ögonblick i amerikansk idrottshistoria.

På italienska betyder Eruzione "eruption".

Det var precis vad det handlade om. Ett utbrott.

- Jag kan fortfarande inte tro att det här har hänt, sa Eruzione då, och det var han inte ensam om.

USA kom till OS med ett gäng hel- och halvanonyma amatörer, USA var utdömt och rankat sjua av tolv lag. Men det fanns en man som struntade i det:

Herb Brooks, tränaren.

Brooks: En ful, vidrig och härlig coach

Brooks var en stenhård, ful, vidrig och härlig coach, en expert på att bygga ett lag av individer.

Före OS gav han spelarna ett personlighetstest med 300 frågor, inga handlade om hockey. De som svarade fel kom inte med.

Brooks hade bestämt sig för att ta medalj i OS. Final var en utopi, guld var inte ens att tänka på.

The Big Red Machine var ju i USA.

Och de vann alltid.

De var ett fantastiskt, överlägset, vackert ishockeylag - det bästa lag som världen har sett.

Men Sovjet var mer än det.

1980 var Sovjet Den Store Satan för amerikanerna. Det kalla kriget dikterade världsbilden, kommunistskräcken härjade och presidenten Ronald Reagan skulle döpa Sovjet till "Ondskans imperium".

Från det imperiet kom nu världens bästa hockeylag.

Tretjak, Makarov, Fetisov, Krutov, Kasatonov, Maltsev"

Det var poesi, ett blödande hockeyhjärta som gömts och paketerats bakom ett system, bakom fyra bokstävers galler:

C-C-C-P.

Deras spel sprudlade av förlöst instängdhet, men deras ansikten log aldrig. Och de vann jämt.

Två veckor före OS mötte de USA och vann med 10-3. Stämningen i det USA:s lag var pressat, Brooks hotade att ta in nya spelare och göra kaptenen Mike Eruzione till assisterande coach.

Laget hotade att lägga av, Brooks backade. Men han mjuknade inte.

I ett halvår hade han kört skiten ur spelarna, under evighetslånga pass. När OS väl började så skällde han ut en lårskadad Rob McClanahan, han kallade honom "bäbis" och "bortskämd rikemansunge".

- McClanahan grät och sprang efter tränaren. De fick slita isär dem, jag minns att några höll ner båda två mot marken. Den scenen från omklädningsrummet lever fortfarande i mitt minne. Men det där var bara en annan bit i pusslet. Det var vi mot tränaren, säger målvakten Steve Janaszak.

USA mot världen - och CCCP

Snart var det USA mot världen.

Och USA mot CCCP.

OS började med tuffa matcher mot Sverige och Tjeckoslovakien. Pelle Lindbergh var nära att sänka USA i premiären, men ett sent mål av Bill Baker höll liv i amerikanernas OS-dröm.

Fortsättningen gick sensationellt bra. USA krossade tjeckerna (7-3), avfärdade Norge (5-1) och Rumänien (7-2), och vände 0-2 till 4-2 mot Västtyskland.

Sedan var det dags för semifinaler, två klassiska möten.

Sverige mot Finland.

Och USA mot Sovjet.

Det var tyst i USA:s omklädningsrum före matchen, egentligen visste alla att de hade gjort mer än någon kunnat drömma om, och att allt som gällde nu var att göra en hedersam match mot Sovjet, och sedan satsa på att vinna bronset.

Herb Brooks tänkte inte så.

Och spelarna litade på honom när han begärde ordet:

- Ni är födda att vara hockeyspelare, sa han. Ni är födda att vara här.

Sedan kunde idrottshistoriens mest otroliga fredagskväll börja.

Krutov gjorde 0-1, Buzz Scheider kvitterade, Makarov gjorde 1-2 och sedan gjorde världsmålvakten Tretjak en tavla och Mark Johnson kvitterade - med en sekund kvar av perioden. Målet godkändes efter lång tvekan.

CCCP var skakat, och den skadade Tretjak byttes ut.

2-3, Maltsev. 3-3, Mark Johnson i början av tredje perioden.

I tv-sofforna får hela det amerikanska folket vänta på dramatiken, eftersom matchen sänds i efterhand - men i OS-arenan i Lake Placid har taket redan lyft, sprängts och flugit halvvägs till månen.

USA har chansen.

De okända, omeriterade amatörerna har chansen att välta The Big Red Machine.

Chansen att skriva historia.

Och efter tio minuter av sista perioden fattar lagkaptenen Mike Eruzione, han som skulle fått sparken, pennan.

- Jag minns att Mark Harrington fick fram pucken till Pavelich i hörnet. Pavelich bara skickade in den i mitten, jag fick den vid blålinjen och tänkte att deras back skymde målvakten. Jag tror inte han såg den", berättar Eruzione.

Han skjuter från tio meter, Mysjkin ser inget.

Och pucken går in.

Eruzione! Eruption!

I Washington Post, dagen efter matchen, berättade Herb Brooks vad han tänkte i det ögonblicket, när hela världen låg vänd uppochner. Han såg sina spelare lyfta mot himlen - och plockade ner dem.

- Jag tryckte på att vi måste hålla fast vid vårt system och vår taktik. Jag har sett för många lag som backar hem mot Sovjet . Vi blev ängsliga, skickade bara iväg pucken, vi började få panik och vi var tvungna att lugna ner dem.

"Det var svårt att somna den natten"

USA lugnade ner sig. Tio minuter senare var det över.

USA 4, CCCP 3.

"The Miracle on Ice" var fullbordat.

- Det var svårt att somna den natten, säger Mike Eruzione.

Morgonen efter vaknade USA till en ny hockeyvärld. Och spelarna till en stenhård träning.

Herb Brooks ville inte ha några spelare som gick på moln. Så han körde skiten ur dem.

Två dagar senare mötte de Finland i final, och vann med 4-2 efter tre raka mål på slutet.

Men den matchen minns ingen.

I dag möter USA Ryssland i en ny OS-semifinal, i Salt Lake City. När de möttes i gruppspelet satt Mike Eruzione på läktaren och såg på. Han valde bort att spela i NHL efter OS, och slutade spela ishockey som 25-åring.

- Jag vill bli ihågkommen som Mike Eruzione, kapten för USA:s OS-lag. Jag vill inte bli ihågkommen som en kille som spelade i NHL i några matcher och sedan skickades iväg till farmarligan, förklarade han.

Den 9 februari 2002, klockan halv nio på kvällen, tände han den olympiska elden tillsammans med sina lagkamrater från 1980.

Han kommer alltid att bli ihågkommen som den störste lagkapten USA haft.

I dag är det den 22 februari igen, exakt 22 år sedan miraklet i Lake Placid. I dag hoppas USA hoppas på en ny semifinalseger mot en röd maskin.

Mike Eruzione kommer att vara lika nervös som alla andra några minuter innan matchen börjar. Samtidigt kommer spelarna att tystna när deras coach håller ett sista tal.

Han är 64 år gammal.

Och heter Herb Brooks.

Alla amerikanska spelarna från 1980 och vad de gör i dag

Simon Bank