Hunden Alva fick grävas upp ur grytet – satt fast i 37 timmar

Babs Drougge

Trots att det kändes hopplöst vägrade husse och matte ge upp.

Med hjälp av vänner, familj och frivilliga grävde de hela natten efter Alva, som satt fast i ett gryt.

– Vi försökte gå in med inställningen att hon lever, säger Helena Parkeborn.

Foxterriern Alva, 8, är en erfaren jakthund och gav sig därför ner i ett gryt efter en grävling precis som hon skulle vid femtiden på lördagseftermiddagen. Men när hon inte kommit ut på flera timmar blev husse orolig och ringde upp sin sambo, som befann sig på familjens landställe.

– Jag hörde på honom att han lät besvärad och tyckte det var jobbigt och jag började också bli orolig, säger Helena Parkeborn.

Vid niotiden på kvällen kom Helena ut till sambon Marcus som satt ute i skogen hemma i Liden, som ligger i Sundsvall. Där satt de större delen av natten, utan en skymt av Alva.

Tre gånger ringde paret till räddningstjänsten, som inte ville hjälpa till så länge inget livstecken synts till.

– Jag blev väldigt ledsen och besviken över det svaret. Vi försökte ändå hoppas och gå in med inställningen att hon lever, och bara få ut henne, oavsett om hon lever eller inte, säger Helena.

Helena och Marcus bestämde sig för att ta saken i egna händer. Så fort det ljusnade igen började de att gräva för hand, tillsammans med några vänner.

När de kommit tolv meter ner i jorden gav rörelsemätaren utslag – Alva tycktes trots allt vara vid liv. Men att fortsätta gräva för hand skulle bli allt för farligt, på grund av rasrisken.

Vid det här laget hade emellertid både Marcus och Helenas mammor dragit i gång ett smärre räddningsuppbåd på Facebook. Paret fick låna lövblåsar, motorsågar och jordborrar. Människor bidrog med händer och tid.

– Folk var jättehjälpsamma verkligen, och det var så himla skönt för oss att få stöd på alla sätt i den stunden.

Till slut kom en grävmaskin till undsättning. Under valnattens beckmörker arbetade grävmaskinisten outtröttligt. Två av Marcus vänner hade rest hela vägen från Stockholm för att frigöra vägen åt maskinen och ytterligare fyra från trakten hjälpte till.

Helena hade tagit en paus för några timmars välbehövlig sömn när hon nåddes av ett efterlängtat samtal i gryningen. Då hade Alva varit borta i 37 timmar.

– Alva är ute nu och hon står här och äter leverpastej. Hon var så glad att se mig så det blev glädjetårar. Och det har det varit flera gånger de här dagarna, eftersom vi har fått så otroligt mycket hjälp och stöd från alla runtomkring, säger Helena Parkeborn.