Inredning inspirerad av Indien
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-07-16
Sofie Gunolf, vd för Indiska, lever som hon lär
Mörka möbler mot ljus bakgrund. Lite stök och mycket hemtrevnad.
Det är Indiskas vd Sofie Gunolfs melodi.
— Jag gillar inte att planera min inredning, säger hon.
Hon lever som hon lär – ingen kan påstå annat.
Orientaliska möbler blandas med porträtt på maharajor och små prydnadsganeschor.
Men så är vi ju också hemma hos Indiskas vd Sofie Gunolf.
Och vi återkommer hela tiden till staden Jaipur.
– Det är där som jag brukar göra mina fynd. Både i antikaffärer och på marknader. Det är en härlig, färgrik stad att besöka – men på grund av mitt jobb kan jag aldrig känna att jag är där på semester. Jag spanar alltid efter ny inspiration, säger Sofie.
Blandar ljust och mörkt
Helst blir det möbler av mörkt trä mot en i övrigt ljus, skandinavisk inredning. Sen trivs hon när det inte är så fasligt städat heller.
– Nej, jag kan tycka att det känns direkt obekvämt när man besöker ett alltför välordnat hem – ett sånt där man knappt vågar sätta sig i soffan. Man ska se att det bor någon i hemmet – och dessutom gärna vem som gör det.
Och på det sättet har ju Sofie lyckats. För att det är en människa med fäbless för det orientaliska kan inte undgå någon – möblerna är i regel hembogserade direkt från Indien och lite varstans påträffas prydnadsföremål med hinduiska och buddistiska förtecken.
– Jag kan inte säga att jag är en sådan som planerar min inredning noga. Det blir mycket spontana infall som avgör, säger Sofie samtidigt som hon visar ett söndervittrande skåp som, enligt säljaren i Indien, skulle vara närmare 100 år gammalt.
– Det blir så i det klimatet. Monsunregnen gör att möblerna nöts hårt.
Öppna ytor
Modern konst och porslinshundar kommer aldrig att hitta in till villa Gunolf, men öppna ytor är ett måste – och det var bland annat därför som huset gjordes 60 kvadratmeter större för två år sedan. Nu mäter det 200 kvadratmeter.
– Det är skönt med utrymmet, men samtidigt är det viktigt att alla har sina egna krypin där de får vara ifred.
Läs mer:
Ingemar Lundin