Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Kristian, Krister

Grannar i chock efter dubbelmord

Uppdaterad 2020-01-17 | Publicerad 2020-01-16

I området på landsbygden i Vallentuna var man bekanta med varandra.

Det mördade paret beskrivs som strävsamma, urtrevliga och ordningsamma.

– Tidigare lämnade jag alltid dörren olåst, frågan är om man vågar det längre, säger en granne.

Det blåser rejält bland hus och gårdar i området kring huset där ett fruktansvärt våldsdåd nyligen begåtts.

Kring gården har polisen dragit rejäla avspärrningar där till och med en grannes tomt hamnat innanför.

Polisens tekniker har arbetat intensivt vid huset, burit ut påsar med prylar och genomfört sina undersökningar.

– Så länge jag har bott här har jag inte hört att någon haft ett ont ord att säga om dem. Varför skulle någon mörda dem?, säger en granne.

Oklart motiv

Några hundra meter bort står två grannar och talar. De har båda svårt att förstå vad som har hänt. Eller att det kunde hända.

– Det var ett jättetrevligt par. Jag försöker bara smälta allting. Vi fick höra det i morse, säger en granne som vara bekant med paret.

I området är mannen i 60-årsåldern och hans 50-årige sambo välbekanta. Han är själv uppväxt här och sålde nyligen släktgården för 14 miljoner.

Var pengarna ett motiv?

En granne är tveksam.

– Jag tror inte han hade några pengar hemma. Han var väldigt ordningssam och ordentlig. Han hade papper på allting och allt skulle alltid vara väldigt korrekt.

Grannen fortsätter:

– Så länge jag har bott här har jag inte hört att någon haft ett ont ord att säga om dem. Varför skulle någon mörda dem?

Paret sågs ofta promenera, tillsammans eller var för sig. Mannen hade en runda han ofta tog. Inte sällan satte han sig i en koja uppe i skogen och spanade ut över nejden.

Till gården han ägde hörde både skog och åkermark, som delvis sålts av och arrenderats i omgångar.

Skulle ha gemensam fest

I området skulle man snart ställa till med en stor fest där många var inbjudna. Bland de tänkta gästerna fanns det nu mördade paret.

– Men nu vet jag inte hur vi gör med det, allt är så fruktansvärt. Kanske får vi hålla det i deras minne.