Kjerstin Dellerts farväl - till tonerna av Tosca

Kerstin Nilsson

En sommardag 1952 föll en ung Kjerstin Dellert på knä framme i koret i S:t Jacobs kyrka och bad till Gud.

Hon bad att hon skulle lyckas i provsjungningen i operahuset strax intill.

Nu, 66 år senare, vilar hon i den vita kistan där framme.

Det är dags att ta farväl, i samma kyrka - till tonerna av ”Toscas bön”, naturligtvis.

Det var den 13 juni 1952 som Kjerstin Dellert gick in i S:t Jacobs kyrka i Stockholm, ett stenkast från Kungliga Operan, där hon strax skulle provsjunga.

Hon bad om att lyckas – och hur det gick vet vi alla.

Det gick bra, mer än bra.

När tonerna av ”Vissi d’Arte”, Toscas bön, ljuder i kyrkan är det som om tiden spelar oss ett spratt.

En gång var det Kjerstin Dellert som sjöng den, på Operan här intill – det var en av hennes största roller.

Men nu är det en av hennes tidigare stipendiater, Emma Wetter, i dag själv hyllad storsopran på Operan och i Europa, som sjunger.

Hon sjunger för den unga kvinnan som en gång föll på knä i just den här kyrkan för att be om det hon önskade så hett.

Det gör också tenoren Daniel Johansson, även han en av Kjerstin Dellerts stipendiater, när han sjunger den mäktiga ”Sången till livet” ur Tosca.

Musikalstjärnan Niklas Asknergård sjunger ”You raise me up” så nackhåren reser sig.

Det är magiskt och så outsägligt vackert att man tänker att ingen i kyrkan vill att den här dagen och den här stunden någonsin ska ta slut.

Men mellan då och nu finns ett helt liv.

Ett liv som nu är slut.

Där framme står den vackra vita kistan av gran och fur, som Kjerstin Dellert låtit tillverka åt sig, av en snickare i Dalarna, omgiven av ett blomsterhav.

Och i kistan vilar hon nu, svept i ett antikt täcke från samma Dalarna, hennes pappas älskade Dalarna.

– Kistan som Kjerstin Dellert har låtit tillverka hade fått vänta länge, säger prästen Caroline Krook, i dag biskop emerita.

Hon och Kjerstin Dellert hade stor respekt för varandra.

Och för att göra Kjerstin rättvisa den här dagen, har hon sett tv-programmen, läst hennes memoarer och pratat med hennes make sedan 50 år, Nils-Åke Häggbom.

Han kommer in i kyrkan, tillsammans med Caroline Krook.
Efter kommer Kjerstin Dellerts enda barn, sonen Thotte Dellert och hans familj.

Caroline Krook berättar om Kjerstin Dellerts liv, om flickan som hellre klättrade i trän än lekte med dockor, om operastjärnan som sjöng ”Aniara” 106 gånger och uppträdde tillsammans med både Jussi Björling och Birgit Nilsson.

Hon berättar om en generös och äkta människa, som aldrig använde ord som ”fin”, ”finare”, ”finast” om vare sig musik eller människor.

En modig människa, en våghalsig människa, en människa som bjöd på sig själv:

Kjerstin Dellert.

Hon sjöng schlagers på Broadway, operett i Göteborg – och gjorde över hundra huvudroller på Kungliga Operan i Stockholm.

Hon sjöng den oförglömliga ”O, min Carl Gustaf” på kungen och drottningens bröllop, på Silvias önskan – och nu står det ett stort blomsterarrangemang från kungaparet i kyrkan.

Men det blev Confidencen, Ulriksdals slottsteatern, som blev hennes livsverk. Där visade hon att hon var lika bra ledare som hon var på att sjunga.

– Teatern blev hennes liv, säger Caroline Krook.

Över 200 personer kom för att ta adjö. Där fanns vännerna i styrelsen för Confidencen, Peder Wallenberg och Sven Hagströmer.

Där fanns Meg Westergren och Börje Ahlstedt, prinsessan Christina, den som en gång öppnade den gamla förfallna teatern i Ulriksdal för Kjerstin Dellert.

Där fanns Sven-Bertil Taube och hans hustru Mikaela, hovsångerskan Siw Wennberg, artisten Christer Lindarw och många, många fler.

– Jag minns henne med tacksamhet, glädje och värme, säger Sven-Bertil efteråt, när han lämnar kyrkan.

– Det var ett stiligt avsked, som jag kommer att minnas med glädje.

Kjerstin Dellert gav oss musik – och glädje, även den här dagen.

Och vi kan bara säga tack, tack för allt.

En stund efter att bussarna med gästerna har lämnat, för den efterföljande minnesstunden på Confidencen, bärs den vita kistan, täckt av blommor ut ur kyrkan och in i den väntande bilen.

Kjerstin Dellerts önskan var att strös över havet.