Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Kristian, Krister

”Han kommer göra det igen”

Uppdaterad 2015-08-06 | Publicerad 2015-07-18

Hon kallades ”Hagamannens sista offer” – nu är hon rädd att det kan bli fler

Hon vågar inte gå ut ensam om kvällarna, är misstänksam och har svårt att känna riktig glädje.

Tio år efter att Niklas Lindgren våldtog och nästan dödade den i dag 61-åriga kvinnan är livet ett annat.

För Aftonbladet berättar hon om hur hon gått vidare och om känslorna inför att Hagamannen, som hon inte vill nämna vid namn, släpps fri.

Hagamannen om sin barndom: ”Perfekt”
Kvinnan som våldtogs och nästan dödades vid Tegsbron i centrala Umeå har kallats Hagamannens sista offer.

Men nu när han släpps är hon rädd för att det kan bli fler.

– Han kommer att göra det igen, jag är helt övertygad. Frågan är bara när och mot vem? Då är det inte säkert att personen överlever, för han ser ju ut att ha byggt stora muskler i fängelset, skriver hon i ett mejl till Aftonbladet.

Hon har länge levt med vetskapen om att den man som förstörde en stor del av hennes liv, snart kan vara en fri man.

Det gör henne orolig och ångestfylld och gör att sekvenser av ”skräckfilmen” som hon kallar det hon var med om, spelas åter upp i hennes huvud.

– Det känns som ett övergrepp i sig, för mig är han alltid ett monster.

Misstänksam och kontrollerande

Att han vill tillbaka till Umeå innebär att hon, eller någon av hans andra offer, när som helst kan stå öga mot öga med honom.

– Jag rös när jag hörde att han överklagat besöksförbudet. Det visar ju att han inte förstår vad han har gjort och helt saknar empati.

Intervjun görs via mejl eftersom hon har lättare att uttrycka sig i skrift och tycker det är jobbigt att bestämma ett möte. Hon som alltid litat på människor och varit öppen, har förändrats till att bli misstänksam och kontrollerande.

Hon vill ändå berätta för att belysa vad ett så svårt övergrepp kan innebära.

– Kvinnorna uttalar sig så sällan i dessa sammanhang medan förövarna ofta får alltför mycket intresse och fokus.

Sent på kvällen den 10 december 2005 var hennes tillvaro fortfarande trygg när hon gick hem ensam runt midnatt efter ett restaurangbesök.

Som en monsterrobot

Hon skyndade sig i den tiogradiga kylan mot sin lägenhet som låg på andra sidan Tegsbron i centrala Umeå.

Vid brofästet attackerades hon av Niklas Lindgren. Efteråt beskrev hon honom som en monsterrobot.

Hon kommer aldrig att glömma hans mörka hatiska ögon och rösten som väste:

– Först ska jag våldta dig, sedan ska jag döda dig.

Han drog henne under bron där han våldtog, slog henne blodig och bet av hennes öra. Sedan försökte han strypa henne flera gånger och drog henne i fötterna ner mot älven. Hon tappade medvetandet.

När hon vaknade låg hon på isen och lyckades stapplande ta sig hem.

- Jag hade ju lika gärna kunnat dö där ute i kylan så jag är glad att jag överlevde.

Första året efter överfallet kände hon sig trasig, nästan som en zombie. Hon kunde inte bo själv, inte köra bil, inte läsa en tidning och skrev minneslistor för att komma ihåg vad hon skulle göra nästa dag.

Hon levde med skyddad identitet de första åren men vart hon än gick i Umeå blev hon ändå igenkänd.

– Jag hade många goda vänner som stöttade mig och tvingade mig ut bland andra människor. Det stödet var guld värt, säger hon.

”Han har begränsat mitt livsrum”

Sedan följde rättegången. Att se och höra Hagamannens förklaringar om sina brott var en stor påfrestning.

– Då märktes det tydligt att han var empatiskt störd. Han såg nästan road ut av att se alla bilder på skadorna som han förorsakat mig och ordet ”förlåt” lät iskallt och helt utan mening.

I dag jobbar hon heltid sedan flera år med ett psykiskt krävande jobb, hon har en sambo och umgås helst med några få goda vänner. Hon tycker att livet ändå blev ”ganska” bra även om det aldrig blir sig riktigt likt.

Hon går aldrig ut ensam och undviker helst fester och andra sociala sammanhang med mycket människor.

– Jag har också svårt att känna riktig glädje, vilket är mycket sorgligt.

Läkarna har till viss del rekonstruerat hennes öra men det kommer alltid att bli en konkret påminnelse om vad hon varit med om.

Ändå sitter de allra djupaste ärren på insidan.

– Det värsta är att han har begränsat mitt livsrum, tagit en del av mig som gjort att jag inte kan välja det liv jag önskar, men det är något jag måste lära mig leva med, säger hon.

Är du rädd?

– Självklart är jag rädd för honom, det är väl alla. Jag anser att han är sjuk och i stånd till vad som helst. Det jag funderar över är var han nu tar vägen? Det borde alla, särskilt vi som är brottsoffer, få veta.