Hantering av de döda provocerar i Cannes

Jon Asp

Omdiskuterad film om Auschwitz favorittippad

FILMFESTIVAL Inte sedan Steven Soderberghs Sex, lögner och videoband (1989) har en debutfilm vunnit guldpalmen i Cannes. I år har dock ungraren Lázsló Némes seglat upp som en av huvudkandidaterna, men inte utan att dela publiken.

Hans Son of Saul utspelar sig i ett koncentrationsläger där juden Saul fått ett par månaders ofrivillig respit. Tvingad att ingå i Sonderkommando hjälper han till med eskort och rengöring före och efter gaskammaren. En dag får en ung pojke extra dödshjälp efter att först ha överlevt Zyklon B. Saul ser detta och bestämmer sig för att pojken till varje pris ska få en värdig begravning, samtidigt som tusentals kroppar fortsätter passera revy framför hans ögon.

Vad som provocerar kritiker främst tycks vara kameran som nära, nära följer Saul under hela filmen. Dessutom med extremt kort skärpedjup, så att omgivningen framstår som en enda röra. Pinsam kitsch, skriver franska Libération och frågar sig vad fiktion och steadicam i dag kan tillföra i trovärdighet hur det var i Auschwitz då.

Frågan är felställd. Inte minst som regissören använder filmens medel för att på ett banbrytande sätt belysa förtryck, utsatthet och avvikelse i en skildring med lika stor bäring i dag. När de övriga judarna i Sonderkommando smider flyktplaner är Saul helt besatt av att ge en avliden en sista kaddish. Galet, skulle många hävda, ännu mer så i vår sekulariserade tid. Samtidigt, vem har rätt att döma en som redan drabbats av den yttersta galenskapen?