Rapport från Stureplan 2.0

Per Magnusson

”Gud så vackert Stockholm är på sommaren”. Jag yttrar dessa slitna, men åh så sanna ord, om och om hela helgen. Vid Riddarfjärden med spåren från båtarna som enda kontrast mot spegelblankt vatten. I skydd från coverbandsdunkande studentparader i Humlegården. På Djurgårdens båtbryggor med Ramlösa, glass och pensionärerna. Vi grillar högrev, äter fransk potatissallad och dricker vin i Skinnarviksparken. Med vetskapen om att det saliga lugnet inte är för evigt. För i den kungliga hufvudstaden leder alla vägar till Stureplan.

På Hornsgatan stoppas vi av en flicka som kräver folköl och bedyrar att hon är arton. Vi tror henne och ger henne en med ett ”ta det lugnt, sköt om dig” på vägen. ”Visst, vi ska knulla järnet” vrålar hon som svar.

Utanför Marie Leveau frågar en man i städade jeanskläder om fyra kronor. Han ser ”Darling”-sorgligt snäll ut så vi ger honom fyrtio.

På Vassa eggen spelar de till min naiva besvikelse inte Lundell. Framför allt är det folktomt. Martins ben börjar rycka Adhd-aktigt. Han har inte varit ute på en månad och känner en plågsam maktlöshet över sin plötsliga orutin.

Över två Sidecars förs hetsiga diskussioner. Var. Är. Allt. Folk? Halvvägs ner i drinken kallar Riche. Där finns människor, men vi är rörande överens. Saker är inte som de brukade. I Gubbrummet spelar de Mamas & the papas för en ring skaras öron. Magnus Makeba ringer från Mosebacke. Alla är där. Försommarhettan har drivit dem dit i hjordar medan vi fört en vilsen färd i fel del av stan. På Dramatens trappa äter vi korv från Seven eleven och pratar om Mikael Persbrandt och livet. Solen går upp över stan när vi somnar på bussen hem tillbaka till Södermalm.