Fredspristagarens stol stod tom i Oslo

Nobels fredspris överlämnades symboliskt till Narges Mohammadi med motiveringen att hon strider för en ljusare framtid för Irans kvinnor.

Men hennes stol stod tom vid ceremonin i Oslos rådhus. Mohammadi är inlåst i det ökända Evinfängelset i Teheran och hennes två barn mottog priset.

Nobelceremonin i Oslo på söndagen var mättad av allvar och saknad. Nobelpristagaren Narges Mohammadis porträtt hängde bakom den tomma stolen, hennes blick skådade ut över kungligheter, dignitärer och människorättsaktivister som hoppas att ett nytt kapitel snart skrivs i Irans historia.

– Genom att koncentrera sig på kvinnors rättigheter har Narges Mohammadi lyft fram den universella rättigheten till jämlikhet, sade norska nobelkommitténs Berit Reiss-Andersen.

Hon berättade att Mohammadi själv lyckats förmedla vilken bild som skulle representera henne vid ceremonin. En bild där hon var färggrant klädd, där hon såg glad ut och där hennes hår syntes. Och att hennes blick skulle möta dem som var närvarande.

Fortsätter kampen

Hon har motsatt sig förtryck mot kvinnor, tvånget att bära slöja och statens våldsamma och repressiva metoder. För detta har Mohammadi fått ett fängelsestraff på tio år och 153 piskrapp.

”Jag vill uttrycka min tacksamhet till (norska nobelkommittén) för att ge priset till den viktiga rörelsen 'Kvinnor, liv, frihet' och till en kvinna, en människorättsaktivist och en försvarare av demokrati, som är fängslad”, sade Mohammadi i ett tal som lästes upp av hennes två barn Kiana och Ali Rahmani – som hon själv inte träffat på åtta år.

”Det iranska folket kommer utan tvekan att fortsätta sin kamp”.

I sitt tacktal återkom Mohammadi till betydelsen att omvärlden fortsätter påtryckningar på regimen i Teheran. Hennes ord lade sig tungt över en knäpptyst församling i den stilla rådhussalen, försiktigt smyckad med blomstergirlanger.

Använder ickevåld

”Irans folk har konsekvent betonat ickevåldsprotester och civilt motstånd i försöken att nå mål som demokrati, frihet och jämlikhet... Världen bevittnar hur regeringen obevekligt och hänsynslöst motsätter sig detta genom förtryck, massakrer, avrättningar, och fängelsestraff”, fortsatte Mohammadi sitt brev.

Inför tacktalet hade artisten Mahsa Vahdat då sjungit det traditionella kurdiska stycket ”Tindrande hopp”, och flera av dem som kunde texten grät. Bredvid Mohammadis tomma stol satt de två barnen och hennes man Taghi Rahmani som lever i exil.

Ingen av de tre av hennes närmaste vet när de får vara med fredspristagaren Narges Mohammadi nästa gång.