Miljardval av stridsflyg kan komma för sent

Niclas Vent

Hundratals miljarder kronor. Tusentals högkvalificerade jobb. Svensk fred och frihet.

Mycket står på spel när Sverige nu står inför ett ödesval: Vad ska ersätta Jas 39 Gripen?

Senast 2030 ska politikerna ta beslut – men då kan det redan vara försent.

– Vi har inte fram till 2030 på oss, det har vi absolut inte, säger Saabs vd Micael Johansson.

Saab kallar det för världens modernaste stridsflygplan.

Det heter Jas 39 Gripen E.

Men det borde ha hetat något annat.

Den nya bokstaven i slutet på namnet indikerar att det stridflygplan som Flygvapnet börjar införa nästa år bara är en lätt uppgradering. En Iphone 14 som blir en 15, utan att någon utöver de mest inbitna nördarna märker någon skillnad.

I själva verket är det ett helt nytt plan.

Skillnaden är större mellan version C – som Sverige flyger nu – och version E, än vad skillnaden var mellan JA 37 Viggen från 1967 och det ursprungliga Gripen-planet, enligt Saab.

Men redan innan planet tagits i tjänst ställs nu frågan om vad som ska hända när det har gjort sitt.

Före 2030 vill Försvarsmakten att politikerna bestämmer hur Sveriges luftförsvar ska se ut bortåt 2050.

Enorma värden står på spel, för hela landet.

– Det val vi gör nu sitter vi med seklet ut sen, säger Lars Helmrich, chef för FMV:s verksamhetsområde Flyg- och rymdmateriel.

Försvarsmakten utreder just nu på regeringens uppdrag tre alternativ:

1. Fortsätta som förr. Saab utvecklar och bygger nya stridsflygplan åt Sverige.
2. Låta Saab gå in i ett internationellt konsortium, och bygga nästa generations plan tillsammans med andra.
3. Sluta utveckla stridsflygplan, och köpa något som någon annan utvecklat.

De flesta länder väljer den tredje vägen, av det enkla skälet att de flesta länder inte har en stridsflygsindustri.

Men det är svårt att hitta några siffror som tyder på att det historiskt skulle varit en billigare väg för Sverige.

Tvärtom har kalkylerna för de länder som på senare år köpt det amerikanska stridsflygplanet F-35 varit kraftigt överoptimistiska:

• Norge räknade med att lägga 145 miljarder kronor på 56 F-35-plan, fördelat över en 30-årig livstid. Nu uppskattas kostnaderna istället till 326 miljarder kronor för 52 plan, alltså mer än det dubbla mot det som hävdades när inköpet gjordes. Det konstaterar norska Riksrevisionen, som är skarpt kritisk mot försvarsdepartementets hantering.
• Kanada får hosta upp 150 miljarder kronor direkt för sina 88 F-35-plan, men kostnaderna över hela livscykeln beräknas till hisnande 600 miljarder kronor.
• GAO, USA:s motsvarighet till Riksrevisionen, konstaterar att försvarets kostnader för att upprätthålla F-35 ökat med 44 procent sedan 2018, trots att planen flugit mindre och mindre för varje år.

Saabs egna siffror pekar på att ett F-35-plan kostar Norge och Kanada nästan tre gånger så mycket som ett Gripen-plan, sett över en livscykel.

För svensk del är då samhällsvinsterna inte med i beräkningen. Tusentals högkvalificerade jobb i Sverige, som både sprider kunnande och ger skatteintäkter.

Gunnar Eliasson, professor emeritus i industriell ekonomi vid KTH, synade i boken ”Synliga kostnader, osynliga vinster” Jas 39 Gripen-projektet. Det han kom fram till var att utvecklingen av planet inte bara var gratis – samhällsnyttan motsvarade därutöver 1,6 gånger utvecklingspengarna i ren vinst.

Pengar som alltså inte kommer Sverige tillgodo om man ger miljarderna i en påse till USA.

För Peter Hultqvist, Socialdemokraternas försvarspolitiska talesperson, är att ”köpa från hyllan” närmast uteslutet:

– Det kommer att krävas mycket för att jag ska tycka att det är en bra lösning. Gripensystemet som vi har idag är det absolut bästa för nordiska förhållanden. Dessutom tycker jag att man många gånger både ekonomiskt felbedömer och överskattar de utländska alternativen, säger han.

helskärm

Saabs vd Micael Johansson är inte orolig.

– Jag ser det som utopiskt att man skulle slänga ut det vi byggt upp i det här landet under nio decennier, säger han.

Hans argument är många.

• Om man lägger ner utvecklingen tappar man både rådigheten att välja vad planet ska kunna göra och att driva unika förmågor, till exempel Gripens sätt att använda vägbaser.
• Man hamnar i en utländsk kö till uppgraderingar och support.
• Försörjningstryggheten blir sämre.
• Dessutom går hela ekosystemet av företag och ingenjörskompetens under.

– Bara infrastrukturen skulle kosta fruktansvärda pengar att förändra för att hantera ett flygsystem från ett annat land. Enbart den kostnaden är som jag ser det helt oöverkomlig.

Men alternativ 1 och 2 är inte heller problemfria.

Att utveckla på egen hand kan bli dyrt och svårt.

Försvarsexperten Robert Dalsjö menar till exempel att egenutvecklingen tvingar Sverige att byta flygplanstyp oftare än vi annars behövt, vilket i sig innebär stora kostnader.

Dessutom driver de begränsade exportframgångarna upp utvecklingskostnaden per plan.

I västvärlden är det just nu bara USA som siktar på att ta fram nästa generations flygplan på egen hand.

Mycket större länder än Sverige har sett sig tvungna att gå ihop med andra. Storbritannien, Italien och Japan försöker i utvecklingsprojektet GCAP – Frankrike, Tyskland och Spanien gör detsamma i FCAS.

Men att ingå i samarbeten kräver kompromisser, både om hur planen tas fram och vilka plan det till slut blir.

Enligt Peter Hultqvist måste Sveriges framtida stridsflyg både vara anpassat för nordiska förhållanden och slå vakt om svensk industri.

Särskilt det andra blir svårt i ett samarbete.

Peter Hultqvist befarar att eventuella partners kan vara ute efter att plundra Saab på kunnande, utan att betala vad det är värt.

– Jag är helt öppen för att söka samarbetspartners, det ser jag som viktigt, men man måste arbeta med det på ett sånt sätt att man inte slukas upp och bara försvinner. Att det svenska kunnandet och erfarenheten tas över, och att vi varken får en ekonomisk värdering som står i relation till vad vi ger, eller ett system som är det vi eftersträvat. Jag kan vara rädd för en sån utveckling.

Marknaden för stridsflyg är tätt bunden till nationella intressen, konstaterar han.

– Om man inte hanterar det på ett bra sätt kan det leda till att man förlorar väldigt mycket, medan andra länder och företag tjänar väldigt mycket. Man ska inte gå in i det så att man låter sig sväljas av den här typen av samarbeten, säger Peter Hultqvist.

Micael Johansson tror att ett internationellt partnerskap kan fungera, så länge inte kiv om vad som ska göras i vilket land kommer före hur bra produkten ska bli.

Men några saker krävs.

Det måste röra sig om en industriellt likvärdig partner, i ett land som Sverige vill ha ett djupare samarbete med – både säkerhetspolitiskt och mellan försvarsmakterna.

– Om man kan kryssa av alla de sakerna så kan man nog hitta en väg fram.

För honom finns tre tydliga kandidatländer: Storbritannien, Tyskland och Frankrike.

– Det är de tre som jag uppenbart ser har en förmåga på en höjd som gör att man skulle kunna hitta ett partnerskap.

Problemet är att det i så fall är brådis.

Alla länderna har redan påbörjat samarbeten kring framtidens flygsystem.

– De partnerskapen har inte kommit jättelångt. Men tåget går från perrongen inom ett par år. Någonstans runt 2026 måste de börja med den riktiga utvecklingen. Personligen tror jag att har vi ett par år på oss att ta ställning till det här. Vi har inte fram till 2030 på oss, det har vi absolut inte, säger Micael Johansson.

Är politikerna medvetna om det?

– Mer och mer tror jag. Ur ett rent operativt perspektiv, om man ska ha fram något som både kan komplettera och sedan ersätta Gripen E nånstans runt 2045–2050, så kan man kanske vänta till 2030. Men om man ska ha ett partnerskap med någon har man nog inte så lång tid på sig.

Beslutet blir inte lätt.

Ett problem för politikerna är att de oavsett vägval kommer att köpa något som inte finns, helt enkelt eftersom ingen vet vad nästa generation stridflyg är.

Bemannade plan ungefär som idag?

Enbart obemannade drönare?

Eller en kombination: Ett bemannat plan som nod i en svärm av mer eller mindre självstyrda flygfarkoster?

Vid ett inriktningsbeslut före 2030 kommer det inte att finnas några konkreta prototyper att bedöma, varken från Saab eller någon annan tillverkare.

Saabs vd Micael Johansson är övertygad om att hans företag kan fortsätta utveckla svenskt flyg in i framtiden, på egen hand om det behövs.

Han håller inte med om att den nya allt mer avancerade tekniken i sig driver fram högre utvecklingskostnader.

– Egentligen driver teknologin oss åt andra hållet, att det går att göra det billigare både ur ett utvecklings- och produktionsperspektiv, säger han.