– Jag hade kunnat dö för nazismen

Petra, 28, hoppade av efter tio år

HYLTEBRUK. Petra Holstein tillhörde naziströrelsen NSF:s innersta kärna.

Hon hatade judar, slogs för Tredje riket och misshandlade motståndare.

Men när hon blev gravid med dottern Freja hoppade hon av.

– Hon har räddat mitt liv. Utan henne hade jag inte levt idag.

Det är natt i centrala Eskilstuna. Petra Holstein driver runt på gatorna ihop med en tjejkompis. Som vanligt klädd i bombarjacka och militärkängor. Hakkors runt halsen och blonderat hår.

Tjejerna skojar om att de ska råna nästa person de möter. Bara ta första bästa, liksom.

En asiatisk man kommer i deras väg.

– Jag vågar, vågar du?

Petra behöver inte slå honom. Han ger dem plånboken direkt när han ser kniven. Tjejerna länsar plånboken och kastar den i kanalen med kreditkort, körkort och korten på barnen.

Bytet: 50 kronor.

– Vi förstörde kanske hela hans liv bara för att vi var uttråkade, säger Petra Holstein, 28.

Partiets innersta krets

Vi står på gräsmattan utanför det gula parhuset i Hyltebruk. Farmor har hämtat Freja på dagis. Petra tvekar lite innan hon berättar – knivrånet är det hon mest av allt vill glömma från sina år i den nazistiska rörelsen.

– Det hade ingenting med mina åsikter att göra, det var bara onödigt.

I nära tio år var hon övertygad nazist. De sista åren tillhörde hon och hennes man Jimmy Nationalsocialistisk fronts (NSF) innersta krets.

– Jag hade kunnat dö för dem. Om de bett mig att ta livet av mig så hade jag gjort det, säger hon.

Blev mobbad

Det började redan på mellanstadiet i Revingeby, strax utanför Lund, 1992.

Petra var en pojkflicka som aldrig kände sig hemma bland tjejerna i klassen. När andra lyssnade på skinnskallebandet Ultima Thule gjorde hon det också.

Petra skaffade sig en egen svensk flagga, kallade sig patriot.

– Jag tyckte det var tufft, men fattade nog inte riktigt.

Hon började högstadiet Södra Sandby. Där blev hon genast stämplad som rasist och mobbningen började på allvar. Den styrande tjejen var adopterad.

Det var första gången Petra träffade någon som inte var vit. Nu visste hon – hon hade rätt.

– Svarta var inte människor, de var apor.

Petras övertygelse blev starkare. Som 14-åring läste hon ”Mein Kampf” för första gången. Nazityskland blev romantik och Hitler någon att beundra.

– Nationalsocialismen värnade om de gamla, om barnen, om landet vi bor i och om mig som person.

I rörelsen blev Petra viktig, fick vänner. De ringde, ville umgås.

Jimmy var redan aktiv i NSF när de möttes. Allt föll på plats. Han tog med henne på en nazistfest i Halmstad.

– De sa öppet att de var nationalsocialister och ville ta makten i Sverige.

Att slåss kändes bra

Petra blev hänförd:

– ”Wow, de här människorna finns verkligen.”

Hon slogs. Men bara när hon var trängd och full, säger hon. En gång i Rosengård, lämnad ensam mot ett gäng unga killar. Petra skrek: ”Kom igen då!” Hon minns inte hur hon kom hem.

– Det kändes bra efteråt.

– Dagen efter, om jag hade ont, kände jag ju att jag levde i alla fall. ”Var det inte värre än så här?” tänkte jag.

Första julkappen till Jimmy var medlemsavgiften i NSF. De förlovade sig efter tre månader. Flyttade ihop i hans lägenhet i Hyltebruk. Petra handlade på Ica som nazist.

– Det fanns ingenting att dölja.

Petra och Jimmy blev maktfaktorer i NSF. Jimmy var ansvarig utgivare för tidningen Den svenske nationalsocialisten. Deras hem blev Hallands nazistcentral och deras sak en hel livsstil.

De gjorde allt tillsammans. Demonstrerade, delade ut flygblad, festade och lyssnade på vit makt-musik.

– Om du dygnet runt lyssnar på hur vi ska gasa judar och ta makten så blir det normalt till slut. Du hjärntvättar dig själv.

Fredagen den 12 juli 2002 rasade allt.

Någon hade sett Petra och Jimmy när de delade ut flygblad. Dagen därpå hamnade paret på lokaltidningens förstasida. Nazisten Petra jobbade ju som väktare på bruket.

Hon fick sparken och de vräktes från sitt hyrda hus. Petra och Jimmy kunde inte bo kvar i Hyltebruk.

I Varberg började de ett nytt liv. Petra fick en praktiktjänst för människor långt från arbetsmarknaden.

Där och då började hon ifrågasätta allt hon trott på.

På jobbet var hon vem som helst, hemma nazist. Att bara hoppa av var svårt. Hon behövde en anledning. I sex månader grubblade hon. Svaret kom som ett blått plus på en sticka från apoteket.

Jimmy ställdes inför ett ultimatum: Antingen lämnar du rörelsen eller så får du aldrig se mig eller barnet mer.

Tatueringarna bleknar

Vi tittar på Freja som kastar boll till hunden Jamaica i trädgården. Hon fyller snart fem.

– Jag ville inte att hon skulle växa upp i den miljön och få skit. Jag ville inte hjärntvätta henne.

Jimmy visar hur hans tatueringar bleknat efter laserbehandlingarna. Den uniformerade nazistfamiljen på vänster underarm är nästan borta.

Vi tittar på bilder på Freja som nyfödd.

Petra säger att hon lever med skammen nu. Hon har inte glömt människorna hon slagit.

Förra året startade Petra och Jimmy föreningen Nýsir – ”den som går först”. Kanske kan de hjälpa någon annan på väg in – eller ut ur – nazismen.

Mammaträffar, ponnyridning och hoppborg på nationaldagen.

Barnfamiljerna i den nazistiska rörelsen blir allt fler och småbarnsmammorna får en allt viktigare roll. De ska göra nazismen rumsren och locka nya anhängare.

Aftonbladets/200 sekunders reporter Elisabeth Marmorstein har träffat de högerextrema kvinnorna.