”Tack Mona, för att du aldrig viker dig”

Ehsan Fadakar

Dagens gulligaste och viktigaste händelse i Almedalen var när de nio små storskraksungarna promenerade över Donners plats hela vägen till dammen i Almedalsparken. Ungarna blev nästan ihjälkörda av en taxi, men flera besökare lyckades ställa sig i vägen och eskorterade sedan de übersöta ungarna till vattnet.

Tre timmar senare stod Annie Lööf på den stora scenen, bara 100 meter från dammen. Hon talade om att slakta elefanter, kossor och om att skjuta ihjäl varg och lodjur och applåderas vilt av de unga centerpartisterna framför scenen. Storkraksungarna överlever nog inte den här natten.

Dagen inleddes dock med ett tidningslöp och en oro. Under natten hade Mona Sahlin förföljts i Visby av nazisterna i Svenskarna parti. De tre nynazisterna hade tagit sig väldigt nära Sveriges kanske mest profilerade antirasist och bland annat kallat henne för “landsförrädare”.

Jag pratade med Sahlin på morgonen. Hon kom in i riksdagen samma år jag föddes. Hon blev arbetsmarknadsminister bara månader efter att min familj flydde till Sverige.

Jag frågade om hon för en sekund trodde att hon skulle bli förföljd av nazister i Almedalen efter avgången 2011. Nej sa hon, det har gått väldigt snabbt. Sen berättade hon hennes liv är begränsat, att hon tänker på Anna Lindh varje dag, att hon även i Almedalen bara rör sig på upplysta gator, att förföljelsen är vardag och att de använder hot och våld för att tysta ner. Hon avslutade med: "Jag viker mig aldrig".

Tack Mona.

Lördagens bild: Den jag tog på Hanna Wagenius när hon satt och pillade med mobilen framför scenen mitt under Annie Lööfs Almedalental. Det gör inget Hanna, du var inte ensam.