Bengtsfors – steget före
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-30
BENGTSFORS.
Tryggheten i kommunhuset ska förstärkas med säkerhetsglas i receptionen. Sammanträdesrummet ska också få okrossbara fönster.
När jag hör det går tankarna till Grönköpings Veckoblad: Terroristhot även i Bengtsfors!
Men det komiska tonar bort när jag upptäcker att även socialkontoret och arbetsförmedlingen har vidtagit åtgärder för att skydda sig för medborgarna.
Ytterdörren till socialen uppe på Centrumvägen är numera reglad. Samtliga lås på kontoret är bytta så att ingen anställd kan bli instängd tillsammans med en besökare. Fönstren har fått insynsskydd. Socialchefen Lone Lumbye Jansson sitter som vanligt längst in, men när jag nu besöker henne känns det hemtrevliga rummet (hon brukar ha dämpat, mjukt ljus) som en bunker.
Så styr intrycken våra känslor.
Arbetsförmedlingen nere på Storgatan har alltid sett ut som en bunker. Där står några datorer för arbetssökande, men där finns ingen reception, inga människor. Den som träder in får känslan av isolering tiofalt förstärkt.
Jag har gjort upp om att träffa chefen Anders Paulsson och arbetsförmedlaren Ann-Christine Höglund. Det finns ingen ringklocka. Jag knackar på dörren till de inre regionerna. Inget händer. Jag tar upp mobilen och ringer arbetsförmedlingens centrala växel där en förinspelad röst ledsagar mig. ”Om du vet namnet på den person du söker och vill använda vår automatiska växel, tryck ett...”
Då öppnas dörren av en tjänsteman som tar adjö av en klient och jag blir insläppt. Det första jag ser är en lapp på väggen:
”I DIS-rum ska det alltid vara två personer.”
DIS betyder direktservice, ett slags samtalsrum och där ska det vara två arbetsförmedlare med en klient.
– Ifall han blir hotfull, säger Ann-Christine Höglund.
Hon har möblerat om i sitt rum. Skrivbordet är placerat så att besöksstolen står längst in medan Höglund sitter närmast dörren och har öppen reträttväg.
Alla samtalsrum som byggs i dag har dubbla dörrar. Arbetsförmedlaren ska alltid ha en dörr bakom sig så att han eller hon lätt kan fly.
Dessa åtgärder är beslutade av arbetsförmedlingen centralt. Säkerheten på socialen och i kommunhuset är bestämda lokalt, även om den ansvarige för projektet, it-chefen Marcus Holm, säger att liknande ombyggnationer sker över hela landet.
Sammantagna ger de intryck av ett samhälle i rädsla.
Varifrån kommer den?
På högstadieskolan Bengtsgården utbröt i våras en epidemi – det ordet använder Lone Lumbye Jansson – av sniffning. Socialtjänsten upprättade 23 anmälningar, tio barn omhändertogs, fem är kvar på behandlingshem.
Socialen har gjort sju polisanmälningar om misshandel och sexuella övergrepp på barn och unga. En rasande förälder har hotat personalen.
Men detta får nog räknas till det normala på ett socialkontor.
Bengtsfors har klarat sig bra. När finanskrisen härjade och fordonsindustrin kollapsade berördes inte kommunen. Här har man redan haft sin depression. Lear, underleverantör till Volvo, la ju ner redan 1999.
– För ett år sedan trodde vi att det skulle bli betydligt fler arbetslösa, säger Anders Paulsson på arbetsförmedlingen. Men vi har fått ut fler än vi trodde i jobb.
– Vi märkte inte krisen, säger Ann-Christine Höglund.
Arbetslösheten är visserligen något högre än i landet som helhet. Men den är, otroligt nog, lägre än i augusti 2006, då Sverige hade haft en långvarig högkonjunktur.
Då gjorde jag mitt första reportage från Bengtsfors. Jag ville undersöka om och hur politiken kan påverka utvecklingen i en liten kommun. Bengtsfors var synonymt med arbetslöshet och nedgång, en håla i obygden där företagen stängde och medborgarna flyttade.
Varje halvår har Aftonbladet gjort bokslut över kommunen, varje höst har jag rest dit. Detta är min femte rapport.
Mycket har hänt under dessa fyra år.
Ett nybyggt utvecklingscentrum ska bistå företagare och locka hit nya.
Man fräschar upp affärsgatan och torget.
Man har anlagt en gästhamn i Lelång, den vackra sjö som dominerar stadsbilden.
Det grundligt förgiftade område där gamla Elektrokemiska fabriken, EKA, låg, är sanerat och rymmer nu en märklig, fantasieggande stenpark som sluttar ner mot den andra sjön, Bengtsbrohöljen.
EKA låg vid infarten, bredvid länsväg 172. I decennier välkomnades besökare av en smärre miljökatastrof. Typiskt för Bengtsfors, typiskt för en svensk bruksort.
Min första rapport, publicerad i oktober 2006 hade rubriken ”Bengtsfors – steget efter”. I dag kan jag utan att hårddra verkligheten säga att kommunen ligger steget före. Det är inget under som har skett. Bengtsfors reser sig genom hårt och träget arbete.
Kommunalrådet Per Eriksson (S) har gaskat upp sig och tänker fortsätta att kämpa med politiken. Han var utbränd ett tag men har fått stödjande samtal av en konsult. Nu har han bestämt sig för att satsa på familjen och Bengtsfors, i den ordningen, och lägga undan drömmen om en plats i riksdagen.
Eriksson bor nedanför kommunhuset så han kan gå hem och äta lunch varje dag.
Det andra kommunalrådet, centerpartisten Per Jonsson, hoppas att Per & Per ska köra ihop som de gjort de senaste åren. Det är dött lopp mellan blocken och Per & Per har samarbetat ganska väl.
Den dynamiske men ibland yvige Jonsson ska dock inte vara för säker. Konsulten lärde Eriksson att han varit alldeles för diplomatisk. Han teg och bar konflikterna inom sig i stället för att låta dem komma ut. Det var därför han en dag inte orkade gå till jobbet och tog time out.
Eriksson funderar på om det inte räcker med ett kommunalråd i Bengtsfors. I så fall får väl Jonsson återvända till Hushållningssällskapet i Värmland eller hitta på något hemma i byn Torrskog.
Blocken i kommunfullmäktige har 17 mandat var. Mellan dem står Sverigedemokraterna med ett mandat.
När jag först hörde valresultatet undrade jag vad det finns för invandrare att hata i Bengtsfors. Sedan kom jag på att Sami Rizkallah från Libanon äger Grillstugan. Men för det första kan ingen, inte ens en sverigedemokrat, tycka illa om Sami Rizkallah. För det andra är det över 20 år sedan han kom hit som flykting och då måtte han väl få kalla sig svensk? För det tredje är han kristen och om jag förstått Sverigedemokraterna rätt är det muslimer som är problemet.
Sami Rizkallah återfinns dagligen på grillen. Han rycker på axlarna åt Sverigedemokraterna. Han har nog med att sköta sitt. Det har varit tungt att få snurr på affärerna men senaste sommaren var ganska bra, kanske tack vare den nya gästhamnen.
Det är svårare att hitta en sverigedemokrat. Det finns en som heter Christer Börjesson. Han är bas för en pappersmaskin på Billingsfors bruk och gift med Gull-Britt, som är moderat fritidspolitiker och konsumentvägledare med kontor mitt emot Lone Lumbye Jansson på socialkontoret. (Bengtfors är litet.)
Sami Rizkallah har förresten arbetat på pappersbruket och känner Börjesson. (Bengtsfors är som sagt litet.)
Denne Börjesson lämnade av ”personliga skäl” sin kandidatur före valet. SD fick ändå 140 röster och har därmed rätt till en stol i fullmäktige, som dock blir tom.
Det parlamentariska läget är alltså komplicerat men inte omöjligt. Per Eriksson, en man som inte bör underskattas, manövrerar som bäst för att bryta sönder det borgerliga blocket.
Bengtsfors kämpar på. Första året tog den dåvarande utvecklingschefen Pelle Larsson mig till den övergivna Learfabriken. 24 000 kvadratmeter. Tomt. Ekande. Fruktansvärt deprimerande. I ena ändan huserade det lilla plastföretaget Composite, elva anställda. I den andra fanns Coman som tillverkade småbussar med motorer från Renault, tio anställda.
För varje år har dessa företag växt. Composite har blivit två, Masterform och Fire Fighting Systems, FFS. Det förstnämnda är det forna plastföretaget och kvar i de gamla lokalerna. Åtta anställda. FFS är har tagit över en tom industrilokal uppe på Brandberget, 13 anställda. De blir 14 inom någon månad.
Composite hade 2006 en omsättning på nio miljoner kronor. FFS, som bygger vattenkanoner åt ett norskt företag, gjorde förra året en vinst på 9,5 miljoner.
Imponerande, ja visst, men mest imponerande är människorna. Micael Lindquist, en av delägarna, stod i våras ensam på kvällen och svarvade ett rör. Smärjelduken fastnade och Lindquist hörde en knall. Han trodde röret gick av.
Det var armen, på två ställen. När han stapplade ut såg han att vänster lill- och ringfinger var avslitna. Nu väntar han på tid för att operera bort långfingret också. Det är stelt och bara i vägen, säger han.
Lindquist arbetar 75 procent tills vidare. In i fikarummet på FFS kommer en annan av delägarna, den alltid ganska bistre Bosse Nordwall. Han har opererat bort en njure på grund av en tumör.
– Jag har varit borta till och från sedan juni.
De kämpar på, precis som personalen på Coman. Företaget har ökat från 22 anställda förra året till 24. Man har bytt från Renaultchassin till Fiat Ducato. Vd:n Klas Norrbohm hoppas mycket på en ny eldriven buss, den kan bli framtidens melodi.
De fyra delägarna i Coman och ytterligare tre man köpte hela Learfastigheten av kommunen. De vill skapa ett industrihotell, men fastigheten är behöver rustas upp.
– Vi har anställt en förvaltare och har sysselsättning för fem man. Jag har en lista på 98 punkter som behöver åtgärdas. De kan börja med fönstren. Det gäller för oss att skapa en positiv aura kring huset så att folk slutar tänka på Lear, säger Håkan Axelsson, en av delägarna.
Konstigt nog är det svårt att få tag i folk, säger han.
Detsamma säger Nordwall på FFS. Och Ann-Christine Höglund på arbetsförmedlingen.
– De ringer från Trollhättan och Vänersborg och undrar om vi har snickare. Det har vi inte. Att få tag i hantverkare är hopplöst. Det finns inga snickare, murare, mattläggare eller elektriker. Det är lite märkligt.
Lokaltidningen Dalslänningen publicerar regelbundet en guide över företagare. Tidningens redaktör Thomas Wallin berättar att hantverkare ringt och bett att slippa vara med. De hinner ändå inte med alla kunder.
Det börjar bli brist på industrilokaler.
Är inte detta fantastiskt? Bengtsfors har tagit ett stort språng och förvandlat sig från kris- till mönsterkommun. Så här ser framtiden ut. Småindustrier, lokala initiativ, innovationer.
Jag frågar kommunalråden, arbetsförmedlarna, företagarna, vanligt folk med jobb och utan: Vilka lagar och beslut från Stockholm har påverkat utvecklingen i Bengtsfors?
Svaren handlar mest om företeelser i marginalen. Socialdemokraten Per Eriksson klagar på att den borgerliga regeringen ger mindre i statsbidrag än vad en socialdemokratisk skulle göra. ”Fast när det kommer till teknikaliteterna förstår inte ett vanligt kommunalråd vad det är för pengar.”
Kollegan Per Jonsson (C) anser att den borgerliga regeringen skapat ett nytt, bejakande klimat för småföretagande.
Den enda åtgärd jag under fyra år funnit som tycks ha haft en omedelbar och dramatisk effekt är hårdare villkor för arbetslösa. Lägre ersättning, krav på att från dag ett söka jobb i hela landet.
Detta tycktes ge en omedelbar effekt på arbetslösheten i Bengtsfors. Den sjönk snabbt. Både arbetsförmedlingens dåvarande chef Carina Udd-Stefansson och socialdemokraten Per Eriksson, han är arbetsförmedlare till yrket, var positiva till regeringen Reinfeldts nydaning.
Det är ju häpnadsväckande att arbetslösheten i Bengtsfors är lägre nu, efter en internationell depression, än efter den långa högkonjunkturen 2006.
Å andra sidan har några fått det svårare.
– Många som kommer hit är jättedåliga, de lider av psykiska sjukdomar, säger Ann-Christine Höglund på arbetsförmedlingen.
För fyra år sedan, 2006, budgeterades 3,9 miljoner kronor till socialhjälp. Nu är summan nästan fördubblad. 7,7 miljoner kronor beräknas gå till socialhjälp i år. 47 procent av dem som får bistånd är arbetslösa som saknar a-kassa.
– 90 procent av all socialhjälp är på något sätt relaterad till arbetslöshet, säger Lone Lumbye Jansson.
De senaste decennierna har samhällsdebatten ofta handlat om två tredjedelssamhället. Två tredjedelar har det bra, en tredjedel svårt.
Kanske går vi i själva verket in i nio tiondelssamhället.
90 procent klarar de snabba omställningarna hyggligt men några, några få, klarar av olika skäl inte tempot, kraven. Trycket på dem ökar. De får mindre att leva på, de är ständigt under utredning och i utbildning, alltid föremål för åtgärder: Vad är det för fel på dig!
Arbetsförmedlingen skapar flyktvägar för sin personal, socialkontoret och kommunhuset rustas till fästningar. Vi går framåt och myndigheterna förbereder sitt försvar mot dem som lämnas kvar.
Så blir det vackra, framgångsrika Bengtsfors en spegel av Sverige.