Mycket Pokémon förändrar hjärnan
Publicerad 2019-05-19
Ett intensivt Pokémonspelande som barn kan förändra hjärnan så att du reagerar starkare på bilder av Pokémonfigurer som vuxen. Skärmens utseende tros också ha betydelse.
Wobbuffet, Bulbasaur och Pikachu. Antalet figurer i Nintendos klassiska Pokémon, som lanserades 1996, är många och alla har de ett karakteristiskt utseende. Tusentals unga, från femårsåldern och uppåt, har genom åren ägnat flera timmar varje dag åt spelet, långt upp i tonåren. Däribland Jesse Gomez, numera student vid Stanford University i USA.
"Jag spelade nonstop från det att jag var sex eller sju. Jag spelade hela min barndom, eftersom Nintendo kom med nya versioner hela tiden", säger han i ett pressmeddelande.
Samma område
Men påverkar ett sådant intensivt spelande hjärnan på lång sikt – och i så fall hur? Inte omöjligt, resonerade han, eftersom han och många med honom spelade så pass intensivt och som barn, under en tid då hjärnan är extra formbar och mottaglig för visuella stimuli.
För att ta reda på mer samlade han elva personer, inklusive sig själv, som hade ett intensivt Pokémonspelande på sitt samvete. Och när dessa personer lades i en magnetkamera och samtidigt fick se hundratals slumpvist utvalda bilder på olika Pokémonfigurer reagerade ett visst område i hjärnan betydligt mer kraftfullt än hos en kontrollgrupp som inte hade spelat Pokémon som barn.
Det var samma anatomiska struktur hos alla försökspersoner som reagerade, ett litet veck i synbarken, beläget bakom öronen, som tidigare har associerats med vår förmåga att känna igen djur, vilket är logiskt eftersom många av Pokémonfigurerna ser ut som djur.
Ännu ett exempel
Hjärnan hos Pokémonspelarna hade alltså inte förändrats fysiskt i detta område, som en del medier har rapporterat, däremot hade nervcellerna uppenbarligen blivit inpräntade att känna igen och reagera på de olika Pokémonfigurerna på ett helt annat sätt än hos dem som inte hade spelat som barn.
Skärmens utformning, den klassiska rektangulära Game Boy, tros också ha haft betydelse för inpräntningen. Eftersom skärmen är liten tar den bara upp en mindre del av det centrala synfältet, vilket tros ha haft betydelse för var och hur stor del av hjärnan som blev inpräntat av de små figurerna.
Studien, som publiceras i Nature Human Behavior, ses som ännu ett exempel på plasticiteten hos våra hjärnor och att de är kapabla att förändra sig beroende på vad vi ser och upplever.