Lärarens nödrop: ”Vi står handfallna inför trakasserierna”
”Man säger att man har en nolltolerans, men de här orden florerar överallt”
Uppdaterad 2017-10-30 | Publicerad 2017-10-29
Aftonbladets granskning av sextrakasserier i skolan visar att 97 anmälningar har kommit in till DO i år – men ingen anmälning har gått vidare till domstol.
Anmälningarna om kränkning bollas tillbaka från kommunansvarig till skolledning och ingenting görs i praktiken för att lösa problemen menar en grundskollärare som Aftonbladet talar med.
– Barnen som kränkt fortsätter att kränka. Hora och fitta är ord som används redan nere bland 6-åringarna, säger hon.
Alla vuxna i skola och förskola är skyldiga att anmäla kränkningar som de får reda på till barn- och elevombudsmannen. I Aftonbladets granskning står det klart att få av de anmälda fallen leder till rättsliga följder. Diskrimineringsombudsmannen väljer av princip att inte driva trakasserier mellan barn till domstol, eftersom myndigheten anser att det inte är förenligt med barnens bästa.
I framtiden kommer ansvaret för sexuella kränkningar inom skolan mest troligt att läggas över på Barn- och elevombudet på Skolverket som i dag hanterar andra typer av anmälningar om kränkningar, till exempel mobbning.
Det kommer ett uppgivet mejl till Aftonbladets redaktion. Avsändaren är en grundskollärare på en liten F-6-skola i Skåne. Hon vill vara anonym eftersom hon tror att hennes arbetsgivare skulle ta kritiken hon har på fel sätt. Vi kallar henne Sara.
”Vi står handfallna och orkar inte mer”
”Vi fångar upp sexuella trakasserier, kontaktar vårdnadshavare, skriver tillbudsrapporter och kränkningsrapporter. Vi arbetar ännu intensivare med värdegrundsarbetet. Vi dokumenterar och följer upp. Vi har möten med alla vi kan komma på, efter arbetstid. Vi lägger timmar på detta, varje vecka. Men ingenting sker.
Vi står handfallna och vi orkar snart inte mer. För visst är det lätt att skylla på lärarna som inte tycks kunna skapa en trygg lärandemiljö, men det glöms bort att vi, tusentals kvinnor går till jobbet varje dag med vetskapen om att själva bli kallade fittor och horor av eleverna som vi gör vårt yttersta för att utbilda. Men vi gör det, varje dag med hoppet om att vi en dag gör skillnad”, skriver Sara i brevet.
Frustrationen som hon känner över att ett samhällsproblem läggs på lärarkåren att lösa är stor. Hon vill förändra men känner att det hon gör inte leder någon vart.
– Vi dokumenterar gärna – om vi ser något resultat av det arbetet. Vi är ganska bra på att uppmärksamma kränkningar på min skola. De tas vidare till ansvarig för grundskoleförvaltningen, där säger man att det här är ett problem på alla skolor – då är det som att man bara accepterar att det är så för att det är så utbrett, säger Sara.
Verbala kränkningar i låg ålder
De verbala kränkningarna börjar tidigt. Sara har jobbat ett antal år på sin nuvarande arbetsplats och på andra skolor innan det. På lågstadiet på hennes skola säger barnen ”hora” och ”fitta” till varandra – och hon tror inte att det är något unikt just för hennes skola och klass.
– Man säger att man har en nolltolerans, men de här orden florerar överallt. Vad kommer man att ha för kvinnosyn vid 17 års ålder när man redan som 7-åring ser flickor och kvinnor som horor och fittor?
Grundskolläraren Sara reagerar på att det i debatten ofta läggs fokus på att det är upp till lärarna att blir bättre på att stoppa kränkningarna. Att det är de som måste utbildas.
– Utifrån de förutsättningarna vi har gör vi så gott vi kan, men i takt med att det ökar mer och mer så slår vi knut på oss själva, säger hon.
Lösningen kan inte vara att lägga allt på lärarna.
– Man behöver nog rannsaka hela skolan, utan att skuldbelägga lärarna. Hur ser det ut, hur har den blivit så här? Våga erkänna att det finns bekymmer. I dag är skolorna oerhört rädda att de ska få dåligt rykte – därför skickar man inte in alla kränkningsanmälningarna och då kan man aldrig komma till botten med problematiken.