Tar oss på en resa genom andligheten
Uppdaterad 2017-07-27 | Publicerad 2017-07-16
Bönen renar, men Gud visar sig typiskt nog inte ofta.
Anders Arborelius, av påven utsedd till Sveriges första kardinal, tar oss i sitt sommar på en resa genom andligheten.
Denne kyrkans man spekulerar i att lyssnarna kanske blir förvånade av att han spelar Elvis ”In the ghetto” och att han och andra präster har besökt en karaokebar.
Kanske har han en egendomlig föreställning om vad folk tror om präster. Kanske har han lärt sig att folk har egendomliga föreställningar om präster.
I vart fall jag blir inte det minsta förvånad och Arborelius har för övrigt alldeles rätt i att ”In the ghetto” är en bön, ett nödrop från misären.
En misär som finns även i Sverige. Vår berättare nämner katolska ungdomar han träffar som är uppvuxna i förorter med problem. Barndomskompisar som är mördade, som sitter i fängelse, som har gått ner sig i missbruk.
Varför går en ung man, drygt 20, i kloster? Arborelius försöker förklara. I ensamhet delar man andras ensamhet och utsatthet. Det skapar en solidaritet som når ut över alla gränser.
Och att avstå från sex är den finaste gåva en människa kan ge till Gud.
Men ingen är vaccinerad mot ondska. Kardinalen känner djup smärta över alla avslöjanden om sexuella övergrepp mot barn som har svärtat den katolska kyrkan och frågar sig hur präster och nunnor kunde delta i folkmordet i Rwanda.
Även icke troende, påpekar vår berättare, blir mer upprörda när präster begår vedervärdiga handlingar.
I Olofström befann han sig då han för några månader sedan nåddes av nyheten att påven ”av någon underlig anledning” ville att han skulle bli kardinal.
Journalisterna började ringa. Det gör de än. Är svenskar, frågar sig Arborelius, ”nationalister light”? Detta skenbart sekulära land har livligt applåderat utnämningen.
Jag kommer under lyssningen på mig själv med att tänka att det är lika bra att tro på Gud. Att vara ateist kan på den yttersta dagen visa sig ha varit en vansklig chansning.