Han överlevde båtresan till Italien

Kenan Habul

Musse Hussein, 19, tittar inte på nyheterna om båtflyktingar som drunknar i havet.

Han vill inte bli påmind om sin egen mardrömsresa i en gummibåt för fyra år sedan.

– Men vatten var jag inte rädd för. Ramlar du i, dör du direkt. Det värsta var vandringen genom öknen, säger han.

Musse Hussein står i fönstret och röker. Han är i en studentlägenhet på Gärdet i Stockholm där en av hans kompisar bor. Lördagskvällen har börjat. De gör upp planer på att åka till Farsta där han hyr en etta för att hänga med de andra polarna. Livet i dag är fotboll, tjejer och skolan.

– Jag går andra året på elprogrammet. Jag vill jobba inom järnvägen eftersom det finns jobb för elektriker där. Det är viktigt att ha mål i livet, säger Musse Hussein.

Pappa dog i självmordsattack

Den 18 juni 2009 sprängde en självmordsbombare sig själv utanför Medina Hotel i västra Somalia. Han tog med sig 24 personer i döden. Bland offren fanns Musses pappa som var polis. Musse, då 15, gick inte på begravningen. Istället flydde han tillsammans med några kusiner. Mordet på pappan blev startskottet på en flera månader lång resa som skulle ta honom till Kenya, Uganda, Sydsudan, Sudan, Libyen, Italien och Sverige. Modern sydde in 500 dollar i hans kläder inför avfärden från hemstaden Mogadishu.

– Antingen slutar du som din far eller så åker du över havet och får ett lyckligt liv, sa hon till mig, minns Musse Hussein.

Han berättar sakligt om den långa färden genom Kenya och Uganda till Khartoum i Sudan. Om alla timmar och dagar av väntan på bilar, bussar, båtar, som skulle ta honom närmare havet. Om skräcken han kände när de åkte genom vissa områden och folk misstänkte att de var spioner. Om pakistanier, indier, bangladeshier, etiopier och andra som han träffade i Khartoum. Han nämner i förbifarten hur hans kusiner lämnade honom där för att han inte hade tillräckligt med pengar för resan till Libyen.

– Sur? Nej, jag blev inte sur för att de åkte utan mig. Alla tänkte bara på sig själva.

Kompisen dog av törst

Han säger att smugglarna förbarmade sig över honom. "Låt pojken hoppa på", sa de. Det var trångt på truckarna, fick man plats med en fot, skulle man vara glad. I Libyen tog beväpnade män i uniformer över.  I gruppen var ett 40-tal människor. De var för tunga för truckarna och fick hoppa av. Sanden brände fötterna, solen huvudet, de var törstiga. Smugglarna hade sagt att de skulle kasta sina matpaket och vattendunkar, att resan bara skulle ta en dag.

– Men vi gick i flera dagar. Min kompis Abdallah dog av törst. Libyerna sparkade bara lite sand över honom och sen gick vi vidare.

Han stal en flaska vatten från smugglarna som han sippade sakta ur i två dagar. Nästa gång upptäcktes han fick smäll på käften. På nätterna turades libyerna om att våldta de fyra kvinnorna i gruppen.

– Ingen kunde göra någonting. Varken deras fäder eller bröder. Männen var beväpnade.

Antingen resa eller dö

Tiden i Libyen beskriver Musse Hussein som det värsta i sitt liv. Flera veckor tillbringade han i oasen Kufra. Han tvingades jobba på ett växthus och sov i ett stall. Han behandlades som slav, som han säger, tills han flydde till en annan stad. Han arbetade på byggen för att tjäna pengar för en resa till den libyska kusten och slutmålet Italien. Han fick låna en telefon från en vänlig man från Tchad för att ringa hem, men modern hade inga mer pengar att skicka.

– Du är i guds händer, sa hon till mig.

Till slut tog han sig till Tripoli och anslöt sig till ett gäng somalier i staden. På dagarna hängde de på gatorna i väntan på att araber skulle plocka upp dem och låta dem städa deras hem eller hjälpa till med att bygga hus. De undvek polisen och lokala ungdomar som kastade sten och skrek rasistiska glåpord.

Han hade bara ett mål.

– Jag visste att jag inte ville leva så där för evigt. Jag sa till mig själv att jag antingen skulle dö eller åka över havet.

Fem dagar i gummibåt

Båten var av gummi, den var kanske åtta meter lång, två meter bred, han minns inte säkert. Den hade inget tak, bara en enkel motor. Det var oktober och alla pengar han tjänade under månaderna i Libyen gick åt "biljetten". Nästan 800 dollar. Musse Hussein fick rabatt för att en av smugglarna hade en bror som kände hans mor. Någon sa att resan tar cirka 20 timmar. Efter fem dagar i den överfulla båten, som folk pissade och spydde i, och som på den fjärde dagen, då sjön blev orolig, fylldes med havsvatten som de fick skopa ur med hinkar, kom äntligen räddningen. Militären eskorterade dem i land på Sicilien.  Musse berättar att han där lärde känna en italiensk aktivist som är gift med en somalier. Hon hjälpte honom fixa ett falskt pass och åkte med honom till Malmö. Han minns inga datum, tror att det var november när han kom till Malmö. Idag har han uppehållstillstånd och går i skolan i Sverige. Modern har gift om sig och lever i Saudiarabien, lillasystern dog 2012, den äldre systern och hennes man bor i Moçambique. Han har inte träffat någon av dem sedan han lämnade landet. De pratar ibland via Skype.

– Jag är lycklig här, men jag vet inte om det var värt resan. Bara jag vet hur jag mår innerest inne, säger Musse Hussein.