Han sörjer alla sina döda vänner
Publicerad 2011-08-17
AUF-ledaren: Vi måste bygga bort de värsta minnena
OSLO. Varje gång Eskil Pedersen, 27, tar upp telefonboken ser han spåren av mördarens terror.
Under varenda bokstav är det någon som saknas.
– Det är då jag verkligen förstår vad som hänt, säger AUF-ledaren.
Eskil Pedersen var på Utøya när Anders Behring Breivik började skjuta. Ganska tidigt drogs han ner i en båt och lyckades fly från ön.
Efteråt berättade han chockad om sin första reaktion när mannen med polisuniform inledde sitt blodbad.
– Jag trodde att Norge var utsatt för en statskupp.
Drog sig tillbaka
Under minnesstunderna den första veckan stod han svartklädd vid statsminister Stoltenbergs sida. Ordföranden för Arbeiderpartiets ungdomsförbund blev symbolen för de döda och de överlevande, för hela den politiska generation som fötts ur skräcken den 22 juli.
Sedan drog han sig tillbaka. Han har använt tiden till att gå på begravningar. Hittills har han varit på fem.
– Det är det tyngsta. Vid varje begravning går man så mycket in i den personen.
Ansiktet är trött. Ögonen är märkta av gråten. Jag frågar hur det är att vara Eskil Pedersen i dag.
– Mycket sorgligt. Men också meningsfullt.
”Surrealistiskt”
De dryga tre veckor som gått har känts som flera månader, berättar han. Samtidigt som det ibland kan kännas som i går.
– Det har varit surrealistiskt. Jag vet att jag upplevt mer än jag nog kommer att uppleva i resten av mitt liv. Men jag minns inte så mycket av det.
Eskil Pedersen omfamnar en kollega. Norge har blivit ett kramande land. Havet av rosor utanför kyrkan har fraktats bort, men människor fortsätter att lägga ut nya.
Vi går genom korridorerna i Arbeiderpartiets väldiga hus vid Youngstorget, den norska arbetarrörelsens hjärta, förbi fönster som blåstes ut den 22 juli och nu är täckta av spånskivor.
Eskil Pedersen påminns ständigt om det som skett. Som när han ser ut från sitt arbetsrum, mot det söndersprängda regeringshuset vid Høyblokka.
Eller när han tar upp telefonboken och ser att det fattas en kompis under varje bokstav.
”Hördes inte längre”
Eller, som häromdagen, när han hade telefonmöte med AUF-ledarna i Norges olika län, och tre av nitton inte var med.
– Människor som brukar prata hördes inte längre. Det blev så oerhört konkret.
Norge är på väg in i en valrörelse, i september hålls kommun- och landstingsval. Eskil Pedersen vill tala politik, men tänker avstå från de hårda debatterna.
Sjuttio unga politiskt aktiva dödades. De var hans vänner. Hur orkar han fortsätta?
– Det var en stund, på natten på Sundvolden hotell, när jag undrade om jag någonsin skulle kunna finna glädje i politiken igen.
Ska tillbaka till Utøya
Han fortsätter, rösten blir piggare igen.
– Men ganska snart insåg jag att det var tvärtom. Om jag slutade skulle det vara en mindre som kämpade mot rasism. För mig har politiken aldrig varit så meningsfull som nu.
AUF är skakat. Några är döda, andra ligger på sjukhus. Vissa är för
sorgsna för att orka jobba. Men gamla medlemmar har kommit till kansliet för att hjälpa till.
Eskil Pedersen gick tidigt ut och lovade att förbundet skulle tillbaka till Utøya. Men när det blir vågar han inte säga.
– Vi vet ännu inte exakt vad som måste göras. Bara att vi måste bygga bort de värsta minnena.
Han är stolt över hur Norge reagerat. När 150 000 höll upp rosor på Rådhusplatsen fylldes han av en märklig känsla. Slitna klichéer (”Vi måste värna om demokratin!”) blev äkta.
– Jag blir rörd över vad ni gör i Sverige också. Era ljusmanifestationer betyder något. Sorgen minskar inte, men den blir lättare att bära.
Staffan Lindberg