”Ibland längtar jag hem så jag gråter”

De fyra tjejerna har fått lämna hemmet för att jobba i fabrik

PEKING. De saknar sina föräldrarna så mycket att de ibland bara gråter.

Men Meina Wang, Fengxian Jiang, Zhou Juan och Li Lan klagar ändå inte över livet på stickfabriken.

– Den lyckligaste stunden var när jag fick min första lön och för första gången kunde köpa något till mina föräldrar. När jag såg stoltheten och glädjen i deras ögonen kände jag mig så lycklig, säger Meina Wang, 20.

De bor åtta flickor i varje sovsal i Yanqing utanför Peking. Korridorerna ligger ett par hundra meter från textilfabriken där de stickar tröjor till Hennes & Mauritz och Lindex. Det ser ut som det brukar i kinesiska sovsalar. Fyra våningssängar, tunna madrasser och var och en har ett ett litet skåp för sina saker.

Väldigt enkelt, men ganska rent.

”Mesta tiden är jag lycklig”

Sovsalen är hemmet för Meina Wang, 20, Zhou Juan, 23, och Li Lan, 23 året runt – med undantag för några dagar då de är hemma hos sina föräldrar.

Men tro inte att det är fyra nedstämda tjejer vi träffar.

– Mesta tiden är jag lycklig, säger Meina Wang.

– Så här många nya vänner skulle jag aldrig kunna träffa i min hemstad, säger Zhou Juan.

Livet har gjort dem starka.

– Jag vaknar klockan sju på morgonen. Jag tvättar ansiktet, borstar tänderna, äter lite frukost och sen går jag från sovsalen till jobbet. När jag är på dåligt humör försöker jag ändra på det. Det är bara du själv som kan påverka ditt humör. Tänk inte för mycket. Humöret kommer naturligt att bli bra och du kan gå till jobbet med gott humör. Livet är så. Du måste acceptera det och uppskatta det, säger Li Lan.

Stor hemlängtan

Fengxian Jian, 22, gifte sig den 16 mars i år med en man från staden, Zhi Gang Li, 27 år. De bor nu tillsammans i en lägenhet. Men hon saknar sin familj och hemstad mycket, ibland så mycket att hon bara gråter.

Fengxian kommer från Inre Mongoliet och kan inte åka hem mer än två gånger om året.

– Mina föräldrar är så lyckliga när jag kommer hem. De gör jiaotzi (degknyten) till mig och efter maten sitter vi och pratar om jobbet, säger Fengxian Jiang.

Hon drömmer om att studera vidare, i framtiden vill hon göra något annat.

– För att tala sanning, jag är inte så nöjd med det här jobbet.

Vill att dottern ska ha pojkvän

Meina Wang och Zhou Juan har närmare till sina föräldrar. De kommer från Hebei-provinsen och åker hem varannan månad.

Li Lans föräldrar bor längst bort, i Henan-provinsen.

– Jag tar buss till Peking, sedan tåg, sedan byter jag till buss igen. Mina föräldrar är så lyckliga över att se sin dotter komma tillbaka. De frågar om jag är trött av arbetet, men jag säger att det är okej. Så länge jag kommer tillbaka är de lyckliga. Mina föräldrar pratar alltid om att introducera mig för olika pojkvänner. Men jag känner mig obekväm och trött på alla de frågorna, säger Li Lan.

Lön: Runt 1000 i månaden

De är ungefär 600 arbetare i stickfabriken, de flesta är unga tjejer. De jobbar på ackord och tjänar runt 1000 kronor i månaden, lönen varierar beroende på hur snabbt de jobbar. Några har lyckats tjäna upp till 1500 kronor vissa månader, men det händer sällan. För den som är ny är lönen runt 700-800 kronor i månaden.

– Jag har råd att köpa saker. Jag är äntligen självständig och andra behöver inte betala för mig. Jag är fri, säger Zhou Juan.

Hon gör inte av med så mycket av pengarna hon tjänar. Sovsalen är gratis och lunchen på fabriken kostar bara en krona eller två.

Ger till föräldrarna

– Den lyckligaste stunden var när jag fick min första lön och för första gången kunde köpa något till mina föräldrar. När jag såg stoltheten och glädjen i deras kände jag mig så lycklig, säger Meina Wang.

Meina brukar ge sina föräldrar flera hundra kronor av lönen varje månad, ibland 400 kronor.

Men det som oroar dem mest är varken pengar, arbetet på fabriken eller saknaden efter deras föräldrar.

– Viktigast är att hitta en bra man. Så länge det är en man som behandlar mig bra så är jag glad. Jag har en pojkvän nu. En vän gav mitt nummer till en vän och då ringde han. Han är två-tre år äldre än jag, säger Zhou Juan.