”Jag pratar med Ebba som om hon är med mig i huvudet”

Anna & Hans Shimoda

För fem år sedan miste elvaåriga Ebba livet i samband med terrordådet på Drottninggatan.

För mamma Jeanette Åkerlund är sorgen stundtals outhärdlig.

– Plötsligt befinner jag mig i det där mörka hålet igen.

Det har gått fem år sedan terrordådet på Drottninggatan som satte skräck i Sverige. För Jeanette Åkerlund, som miste sin elvaåriga dotter Ebba, slogs livet i spillror och den enorma sorgen kommer hon bära med sig resten av livet.

Något som dock får tillvaron att kännas alltmer meningsfull är arbetet med Ebbas Änglar, den insamlingsstiftelse hon startade med syfte att stötta barn och ungdomar att utveckla sina talanger inom kultur och idrott. I samband med årsdagen hålls en minneskonsert och det delas också ut stipendium.

helskärm

”Otroligt rörd”

När Aftonbladet når Jeanette Åkerlund är hon tagen, men samlad.

– Den här dagen är alltid svår och kroppen lever lite sitt eget liv. Men arbetet med stiftelsen ger, i kombination med den här stressen jag känner nu, ändå någon form av balans. Jag blir otroligt rörd när vi mejlar familjerna som har fått ett stipendium och jag sedan får läsa deras svar, säger Jeanette Åkerlund som förklarar att det känns surrealistiskt att trots allt känna en viss glädje mitt i allt mörker:

– Redan från början ville jag inte att Ebbas namn bara skulle förknippas med den här fruktansvärda händelsen. Jag ville också att hon skulle förknippas med glädje – som barnen som får stipendium faktiskt känner. Det blir ändå en bra dag på något konstigt sätt.

Hur skulle du beskriva de här fem åren?

– Jag tycker inte jag har kommit så långt men samtidigt inser jag hur mycket som har hänt. Pandemin har gjort sitt och isoleringen har varit väldigt dålig för både mig och Ebbas Änglar. Jag jobbar med mig själv dagligen, det har jag gjort i fem år och det gör jag fortfarande. Det går upp och ner och vissa dagar kan jag känna mig stabil. Men det finns massor med falluckor och plötsligt befinner jag mig i det där mörka hålet igen. Jag känner att jag har blivit berövad mitt liv och jag måste hitta ett sätt att återta det.

Jeanette Åkerlund berättar att Ebba ständigt finns med henne.

– Jag har henne i huvudet hela tiden och pratar med henne då och då. Det kanske låter tokigt, men jag kan exempelvis be henne om hjälp att hitta en parkeringsplats. Jag pratar med Ebba som om hon är med mig i huvudet.

Hur minns du dagen då allt hände?

– Som otroligt knivskarp. Jag kände mig som ett djur som var på jakt och alla mina sinnen skärptes. Men jag var ju rädd och visste inte vad som hade hänt och ringde polisen, gav signalement och åkte till sjukhuset. Jag fick en urkraft för att jag skulle rädda mitt barn.

– Men när jag fick reda på att Ebba var död lade hjärnan av. Jag kommer knappt ihåg det och har fått allt återberättat för mig.

Jeanette Åkerlund berättar att hon gick igenom en svår kris i höstas.

Lämnade huset

– Jag kraschade och det har varit ett enormt svårt år för mig då jag flyttade från mitt och Ebbas hus. Helt plötsligt kändes det som jag tog farväl av Ebba igen och städade undan henne ur mitt liv. Jag tappade fotfästet och hamnade i en depression. Dessutom var jag helt ensam och hade bara min hund. Det kändes som jag gick bakåt. Men nu känner jag mig mer stabil.

Däremot tänker inte Jeanette Åkerlund mycket på förövaren vars namn hon inte vill ta i sin mun.

– Om jag tänker på honom gör jag bara mig själv illa. Jag vill inte ge honom utrymme och jag brukar säga att jag inte kommer ihåg vad han heter.

Begravningen ägde rum i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm och inleddes med att Ebbas vän och klasskamrat, skådespelaren och artisten Adrian Macéus, sjöng hennes favoritsång ”Himlen är oskyldigt blå” av Ted Gärdestad.

Aftonbladet har varit i kontakt med Adrian Macéus.

Satt på samma buss

– Det är nästan lite overkligt att det faktiskt har hänt. Känns länge sedan men ändå inte. Jag satt på samma buss som Ebba den eftermiddagen. Hon var glad efter ett lopp vi sprungit på skolan. Hon var snäll och duktig. Jag gick av några hållplatser tidigare men hade lika bra kunnat gå av där hon gick av för jag jobbade med Billy Elliot på Stadsteatern och åkte dit flera dagar i veckan den våren.

Minns du hur du reagerade när du hörde vad som hade hänt?

– Jag var så klart rädd och ringde till min familj för att kolla att alla var okej. Men då visste jag inte att Ebba var en av de som dödats. Min mamma hämtade mig på Stadsteatern dagen efter och vi gick ned till havet av blommor och så berättade mamma att Ebba var död. Vi var bara elva år. Jag var i chock. Det var så overkligt. 

Hur var tiden efteråt?

– Fruktansvärd. Hon var där en dag och borta en annan. Vi i klassen var väldigt påverkade men fick träffas i skolan fast det var påsklov. Allt var bara så sjukt och så fel.

Det måste varit svårt att sjunga på begravningen?

– Ja, såklart. Men det kändes också bra att göra det.