"Tribunal är inget magiskt trollspö"

helskärm

Den svenska regeringens tankar om en internationell IS-tribunal möts med skepsis av flera experter.

Det är oklart hur den skulle kunna skapas, den skulle bli väldigt dyr och långsam.

Och i slutändan skulle Sverige ändå få ansvara för sina medborgare.

Både statsminister Stefan Löfven och inrikesminister Mikael Damberg har föreslagit att en internationell tribunal skulle kunna hantera brott begångna av terrorrörelsen IS i krigen i Syrien och Irak. Frågan diskuteras nu informellt av flera europeiska länder.

Men en särskild FN-tribunal som rör Syrienkriget skulle enligt experter sannolikt inte kunna begränsas till brott begångna av IS.

Så om Assadregimens misstänkta krigsbrott – som kemvapenattacker mot civila – ska utredas lär en FN-domstol inte passera världsorganisationens säkerhetsråd, där exempelvis Syriens allierade Ryssland har vetorätt.

Även om rådet kunde enas skulle en internationell tribunal vara ineffektiv, anser Said Mahmoudi, professor i internationell rätt vid Stockholms universitet.

– Att upprätta en tribunal och driva processer i dem tar väldigt lång tid, säger han.

Ganska få svenskar

Exempelvis FN:s Jugoslavientribunal bedrev sin verksamhet i 24 år. Där väcktes 161 åtal mot Balkankrigens ledande personer och slutnotan blev cirka 20 miljarder kronor.

Att vända sig till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) blir också svårt eftersom varken Syrien eller Irak är anslutna dit.

– ICC har heller inte kapacitet. Vi talar om mer än 1 000 personer som kan misstänkas för brott. Det är alldeles för många, säger Mahmoudi.

Han tror därför på det som den svenska regeringen inte vill, att de misstänkta tas hem och prövas i nationella domstolar.

– Antalet personer som är svenska medborgare och som misstänks för brott är dessutom relativt få, så det är ganska hanterbart, säger Mahmoudi.

VIlken lag?

Mark Klamberg, docent i folkrätt vid Stockholms universitet, är inne på ett liknande resonemang vad gäller hindren för en FN-tribunal av exempelvis Jugoslavienmodell, eller för ICC.

Han frågar sig också vilken lag en internationell tribunal skulle tillämpa. Krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord har FN:s Jugoslavien- och Rwandatribunaler samt ICC kunnat ta sig an.

– Men de har inte haft terroristbrott som rubricering i sina stadgar, säger Klamberg.

Internationella domstolar har heller inga egna fängelser, påpekar båda experter. Fångarna fängslas i domstolarnas medlemsländer. Rimligen skulle svenskar och andra som döms därför få sitta i fängelse i sina hemländer, säger Mahmoudi.

Sverige ändå

– Och var ska de leva efter att de har avtjänat sitt straff? säger Klamberg.

Om man har en FN-tribunal i Haag hamnar de utsläppta inte i Nederländerna för det, påpekar han.

Så förr eller senare lär svenska misstänkta terrorister eller krigsförbrytare från IS ändå hamna i Sverige, fastän regeringen inte vill hämta hit dem.

– En internationell tribunal är inget magiskt trollspö, säger Klamberg.

Möjligen kan man tänka sig en kombination av nationella och internationellt stödda lösningar, anser han.

Ingen rättsstat kan stödja eller uttrycka vilja att deras medborgare prövas i syriska domstolar, men Irak skulle kunna ställa utländska jihadister till svars för terroristbrott på irakiskt territorium, resonerar Klamberg. Kanske kan det ske med internationellt stöd, i form av experter och ekonomiska resurser, för att öka rättssäkerheten.