Mammorna: ”Vi måste få ett slut på vansinneskörningar”
Deras fyra söner dog i våldsamma kraschen i Sörfors
Publicerad 2020-09-19
SÖRFORS. Fyra mammor träffas på platsen där deras fyra söner dog i en våldsam bilkrasch på mors dag.
Elenor Idh, 38, gråter när hon pratar om sonen Emil, som blev 16 år.
– En bit av en har dött. Jag måste lära mig att leva på nytt, säger Elenor.
Klockan tre på natten den 31 maj lämnar en Audi 100 meter bromsspår efter sig, innan den går av vägen i en kurva utanför Sörfors söder om Sundsvall. Krockkuddarna i framsätet löser ut i 120 km/h när bilen kör in i en tvärgående vägbank, flyger genom luften och bryter sönder flera björkar innan den landar efter 30-40 meter.
Den 19-åriga kvinnliga föraren och en 14-årig flicka som sitter bredvid henne överlever. Fyra pojkar utan bilbälte i baksätet slungas ur bilen och dör.
Det har hunnit bli september när fyra mödrar från Stöde, Ljusdal och Hudiksvall radar upp sig på olycksplatsen framför Aftonbladets fotograf med bilder på sönerna, som bara blev 16 år: Maggan Larsson, 49, mamma till Max Larsson, Elenor Idh, 38, mamma till Emil Idh, Jennie Hedqvist, 43, mamma till Felix Persson, och Kattis Sundell, 49, mamma till Milton Vestman.
På ett minnesbord står färska rosor och mängder av värmeljus. Flera är tända, trots att det gått över tre månader sedan kraschen. Här finns bilder av killarna och sista hälsningar från kompisar. Max beskrivs som ”glädjespridare, otroligt skratt, alltid positiv”, Emil som ”otroligt omtänksam, äkta, alltid snäll” och om Milton står det ”alltid älskad, aldrig glömd”.
Som alltid är det tungt för mammorna att vara här. De har kommit hit flera gånger tidigare, för att försöka förstå vad som hände den där natten när sönerna varit på en cruisingträff i Hassela och åkte norrut mot Sundsvall. Första gången Elenor, Maggan, Kattis och Jennie träffades här tillsammans var den 28 juni.
– Det var som att platsen levde när vi var här efter en månad, det var så färskt. Det hängde fortfarande glas i träden, lyfte man på en gren så hittade man bitar efter bilen. Dessutom hittade vi Emils keps, det var fruktansvärt, berättar Elenor.
Dödsbuden på mors dag den 31 maj gav djupa sår, inte bara för föräldrarna, utan också för pojkarnas syskon.
Lillasystern var med vid två dödsbud
– Jag skrek ”nej, nej, nej” hela vägen till dörren när jag såg att det var polisen. Lillasystern, som är 11, hann ikapp mig innan jag öppnade. De sade att de kom med dåliga nyheter, att Milton inte längre fanns. Hon ville springa ner till farmor, och en polis följde med. Så hon var med på ett dödsbud till, och såg hur farmor bröt ihop också. I dag pratar hon inte om Milton längre, hon låtsas som ingenting. Vi har inte haft orken att försöka ordna någon som hon kan prata med, säger Kattis.
Elenor beskriver hur hennes 6-åriga dotter reagerade på dödsbudet om storebror Emil.
– Hon hoppade in bakom soffan och skrek, det var ett avgrundsskrik. Hon satt och skrek och skrek, vi fick inte fram henne. Fortfarande fryser hon när hon ska gå över vägen, hon bara vägrar att gå, berättar Elenor.
Mammorna är upprörda över att samhällets stöd visade sig vara näst intill obefintligt. När de själva inte har fungerat i vardagen har det påverkat barnen.
– Ingen har kollat hur mina barn mår, det är fruktansvärt. Det är först nu jag börjar bli arg för det, säger Elenor.
Till slut orosanmälde hon sig själv till socialtjänsten.
– Det är fruktansvärt att man ska behöva orosanmäla sig själv för att man vill ha hjälp till barnen. Vi är en stabil familj i grunden, som drabbas av något som man inte kan beskriva i ord. Då ska det bara fungera, säger Elenor.
”Syskonen fick inget stöd av kommunen”
Elenor kontaktade Posom-gruppen i Sundsvall — Posom står för psykisk och social omsorg — och frågade den ansvariga tjänstemannen Annika Backström varför familjen inte fått stöd.
Annika Backström konstaterar att polisen inte kallade in Posom-gruppen den 31 maj.
– Posom-gruppen är inga kuratorer, det är frivilliga personer som ställer upp för krisstöd, en axel att gråta mot. De ser till att ingen sitter kvar vid vägkanten efter till exempel en bussolycka. Efter ett dygn eller två är Posom-gruppens arbete över. Då måste annat sorgearbete ta vid för de närmaste.
Flera av föräldrarna är besvikna över att kommunen inte sökt upp dem och erbjudit hjälp?
– Det kan jag delvis förstå, samtidigt som det inte är socialtjänstens uppdrag att söka upp på det viset.
Borde ni inte göra det?
– Jag är lite tveksam, det kan komma väldigt fel. Det är inte många som uppskattar att bli uppringda av socialtjänsten. Men det finns ställen att vända sig till, regionen har kuratorsverksamhet dygnet runt, säger Backström.
”Föraren har haft ihjäl fyra barn”
Mammorna är också upprörda över att den 19-åriga förarens advokat Fredrik Burvall i en intervju i Sundsvalls Tidning sagt att ”det är sex ungdomar som känner varandra” och att ”det vore hemskt om tjejen som körde bilen nu utmålas som en brottsling”.
– Ingen kände föraren. De träffades samma dag, och betalade henne för att köra dem fram och tillbaka. Att advokaten ska spela på att de var kompisar är jättehemskt, säger Elenor.
Hon och de tre andra menar också att bilfärden givetvis var brottslig, eftersom polisen uppskattar att hastigheten innan föraren började bromsa var närmare 160 km/h på en 70-väg, enligt Sundsvalls Tidning.
– Droppen var när advokaten uttalade sig i tidningen. Hela min värld rasade samman. Skulle man bara dra ett streck över det här skulle det inte kännas bra, säger Maggan.
Fredrik Burvall säger till Aftonbladet:
– Det kanske var slarvigt av mig att säga att de kände varandra. Jag har inte fått förundersökningen ännu. Jag vet ju inte vilka närmare relationer de haft, men jag vet att de hade varit tillsammans den där kvällen och att de satt i bilen tillsammans.
Mammorna menar också att det är ett brott med tanke på vansinnesfarten, att det skulle sända hemska signaler om föraren inte döms?
– Uppgiften om hastigheter och vansinneskörning är inget jag känner till, jag har inte sett förundersökningen. Det här är en tjej som blivit svårt skadad. Det är uppenbart att hon inte med vilje skulle ha kört av vägen med ungdomarna. Frågan är om det varit vårdslöst på något sätt, säger Burvall.
Planterade körsbärsträd till pojkarnas minne
Förundersökningen pågår fortfarande. Den 19-åriga föraren är delgiven misstanke om grovt vållande till annans död, grovt vållande till kroppsskada och grov vårdslöshet i trafik.
Emils, Max, Miltons och Felix mammor är tacksamma för stödet från sönernas klasskamrater och vänner. Klasskamraterna planterade ett körsbärsträd till minne av Max och Emil på Stöde skola, och skänkte hela klasskassan till en minnesfond. Dessutom tryckte de upp röda bildekaler med pojkarnas namn och texten ”Vi kör för er” och ”Saknaden är stor”. Alla fyra hyllades också med en tyst minut vid en bilträff i Delsbo.
– Jag är jätteglad att de planterade ett körsbärsträd. Det kommer att blomma den 31 maj, säger Maggan.
Flera av de fyra mammorna pratar om att de har förlorat livsgnistan, och att det är tanken på de kvarvarande barnen som håller dem uppe. Men de är också tacksamma att de har varandra. De förstår varandra, nästan intuitivt.
– Jag känner så stark kärlek till er, så det går inte riktigt att beskriva med ord, säger Elenor till Jennie, Kattis och Maggan.
”Skrattade så man fick ont i magen med Felix”
När de inte fått stöd utifrån så har de hittat det hos varandra. Jennie har dessutom startat ett Instagram-konto som följs av 6 500 personer, där hon skriver om saknaden efter sonen Felix. Där har hon bland annat berättat om hur hon kramar Felix kudde och andas in lukten av honom när hon sover, publicerat bilder på alla bilar sonen mekade med och lagt ut ett meddelande från en ung tjej om att ”man kunde inte umgås med Felix utan att skratta så man fick ont i magen”.
– Kontot har betytt jättemycket för min bearbetning. Jag får väldigt mycket stöd, det finns så mycket kärlek där ute. Och jag har fått kontakt med andra mammor som är i samma situation, säger Jennie.
Nu hoppas de alla fyra att olyckan som sönerna dog i ska få andra unga att köra försiktigare.
– Vi måste få ett slut på vansinneskörningar, och det kan inte påpekas tillräckligt många gånger att bilbälten räddar liv, säger Jennie.
