Britts syster dödades av Skara-kannibalen

Hennes syster Helle mördades av sin pojkvän, kallad Skara-kannibalen, för snart fem år sedan.

I dag har han permission varje vecka.

– Det gör mig väldigt arg att han som gjort något så sjukt kan röra sig fritt, säger Britt Christensen.

Ilskan som Helles syster känner beror på att hon aldrig fått några svar på vad som egentligen hände hennes syster för snart fem år sen. Eller varför.

– Jag har skrivit till honom och bett om en förklaring, men han har inte svarat på någonting som kan hjälpa oss anhöriga att gå vidare, säger hon.

Helle Christensen låg på mage och vilade när hon attackerades av pojkvännen den 12 november 2010.

– Jag har tänkt mycket på om hon hann reagera, om hon blev rädd, men jag hoppas innerligt att det gick snabbt.

Mordet på den 40-åriga fembarnsmamman var ovanligt brutalt.

Mördades med kniv i halsen

Pojkvännen Isakin Jonsson, i dag 36 år, erkände att han mördat henne med en kniv i halsen. Efteråt skilde han huvudet från kroppen innan han åt av kroppen.

– Det jobbigaste är det han gjorde mot henne efteråt. Att det inte räckte med att ta död på henne, bara för att han ville känna hur människokött smakar, det gör så jäkla ont, säger systern.

De fina minnena finns där. Av hur glad och omtänksam Helle var när hon mådde bra.

– När hon var deppig och ledsen fanns jag där för henne för att stötta och hjälpa så gott jag kunde.

Helle hade tidvis levt ett turbulent liv. Britt ville få henne att inse att hon ville henne väl, att hennes sätt att leva var destruktivt.

– Men det var som att det gick in genom det ena örat och ut genom det andra.

Hade samma humor

Trots att systrarna levde olika liv hade de tät kontakt och stöttade varandra. De hade samma humor och hittade ofta saker att skratta åt.

När Helle träffat Isakin presenterade hon den nye pojkvännen för systern.

– Jag tänkte direkt att han inte var en bra människa och var orolig för att han skulle göra henne illa, säger Britt.

Helle hade fem barn sedan tidigare och även Isakin hade barn. När de blev ett par umgicks hela familjen.

– Han kunde verka skrämmande men var tydligen snäll mot barnen, säger Britt.

Men i relationen med Helle fanns flera varningssignaler. Britt förstod att Isakin hade ett våldsamt humör. Hon fick ofta åka och hämta systern sedan de bråkat. Men när Britt uttryckte oro bedyrade Helle att han aldrig skadat henne.

– Jag varnade honom för att röra min syster och sa att då skulle han få med mig att göra, säger Britt.

Hittade på bortförklaringar

När Helle dök upp med blåmärken eller vid ett tillfälle bröt benet på tre ställen, hade hon alltid bortförklaringar.

– Jag sa att hon måste berätta sanningen men hon skrattade bara och sa att hon ramlat eller snubblat på en sopskyffel.

Under förundersökningen efter mordet hittade polisen Helles dagbok som gav en annan bild av pojkvännen. Den är skriven kort före mordet och beskriver hur rädd hon var men att hon inte vågade berätta för sina närmaste.

Hon skriver att Isakin är olika personer och att ”han pratar om bestraffningar, om allt det onda.”

Hon beskriver också hans dåliga humör, personlighetsförändringar och aggressivitet, men konstaterar:

”Jag klarar det för att jag älskar honom.”

Tog kontakt med kvinna

Kort före mordet tog hon ändå kontakt med en kvinna på ett bibliotek nära bostaden och bad om hjälp att hitta ett vandrarhem där hon kunde känna sig trygg.

Men bibliotekarien fick lova att inte ringa polisen.

Att Helle inte vågade anförtro sig till sin familj gör ont.

– Det är hemskt att hon skulle behöva känna så, det måste ha varit fruktansvärt att gå runt med den rädslan, säger Britt.

Hon hade inte tvekat att hjälpa systern.

– Jag hade nog blivit rosenrasande och konfronterat honom, jag är inte rädd av mig, säger hon.

Om hon på något sätt hade kunnat förhindra det som skedde är en tanke som inte ger Britt någon ro.

– Men hur jag än funderar hade jag inte kunnat förutspå att detta skulle hända.

Efter snart fem år har det blivit lättare att leva. Men sorgen och saknaden försvinner aldrig. I dag är Helles fem barn mellan 8 och 25 år gamla.

– De har mått fruktansvärt dåligt efter det som hände och jag vill finnas där för dem så mycket som möjligt.

Ringde polisen själv

Efter mordet ringde Isakin Jonsson själv till polisens ledningscentral och erkände:

– Jag vill göra rätt för mig. Det jag har gjort nu har jag ingen aning om egentligen att jag har gjort, men jag har vaknat upp, sa han.

Efteråt konstaterades att han led av en allvarlig psykisk störning. Bland annat hade han hallucinationer. Isakin Jonsson dömdes till rättspsykiatrisk vård i mars 2011.

I dag vårdas han på Karsuddens sjukhus men har under de senaste åren haft en ganska utåtriktad tillvaro där han bland annat drivit en egen blogg inifrån kliniken.

På bloggen har han svarat på frågor från läsare och uttryckt att han är likgiltig inför vad samhället tycker om honom och hans brott:

”De flesta säger någon gång i sitt liv att de aldrig skulle kunna ta någon annans liv, men har du väl gjort det en gång är det ingen stor grej längre”, har han skrivit bland annat.

Har permission varje vecka

Varje vecka har han en fyra timmar lång permission i Katrineholm.

– Det är vansinnigt att de släpper ut honom. Han kommer att sköta sig men vad händer när han kommer ut och kanske struntar i sina mediciner? Jag tror att han kan göra något liknande igen, säger Britt Christensen.

Hon försöker nu gå vidare med sitt liv men fortsätter hoppas att systerns mördare en dag ska berätta exakt vad som hände.

Hon besöker ofta systerns grav i minneslunden. Hon sörjer att Helle aldrig fick träffa de två pojkar Britt fått efter mordet. Ibland berättar hon för systern om hur hennes fem barn har det.

– Jag undrar vad som fick honom att tro att det var okej att ta en annan människas liv, dessutom en mamma till fem barn?

Även om Britt skulle vilja sudda bort alla minnen av mördaren finns minnet påtagligt kvar i form av en ängel på hennes arm som Isakin tatuerat.

– Efter det som hände känns det som ett ärr för livet som jag bara önskar att jag kunde slita bort, säger hon.