Här sköt Arklöv ihjäl hennes son

Skjuten på nära håll
- med egna vapnet

MALEXANDER. Astrid Gladh visste inte vad som väntade när hon rusade runt kröken.

Där framme såg hon bara poliserna och den sönderskjutna polisbilen.

Bredvid bilen, under en gul filt, låg hennes enda barn.

Det var två dagar före mors dag.

Jackie Arklöv och Andreas Axelsson sprang in på Östgöta enskilda bank i Kisa. Utanför vaktade Tony Olsson med en k-pist i händerna. Klockan var 14.50, fredagen den 28 maj 1999.

Ungefär samtidigt förberedde sig Astrid Gladh inför helgen. Hon hade gått tidigare från jobbet som kostchef på Vimmerby kommun. Hon hade plockat liljekonvaljer som hon tänkte lägga på sin mors grav. Och hon skulle till butiken för att handla.

Länsade banken

Rånarna länsade banken på 2 615 898 kronor och 50 öre. Klockan var 15.10 när de sprang ut till den gröna Saab 9000 de hade stående utanför. I över 130 kilometer i timmen körde de sedan söderut på riksväg 34.

– Klockan tre hörde jag på nyheterna att det hade varit ett rån i Kisa. Då blev jag lite orolig för jag visste att Robert och Olle gick på sitt pass klockan tre, säger Astrid Gladh, 74.

Det är 15 år sedan. Men hon kommer aldrig att glömma den dagen. Hennes bil hade gått sönder och hon körde en hyrbil när hon åkte till butiken. Radion fungerade inte. Hon kunde inte följa nyhetssändningarna.

Rånarna hann bara köra 2,8 km innan de bromsade in första gången. Närpolischefen Kenneth Eklund hade följt efter dem från banken. Rånarna stannade, ställde sig i huk och sköt mot polisbilen. De satte sig i bilen igen, körde 800 meter till, och gjorde om manövern.

Enligt förundersökningen sköt de minst 59 skott och kastade minst två handgranater mot Eklund  som sprang ut i ett kärr och tog skydd under en roddbåt. Han överlevde.

Astrids enda barn

Rånarna bytte flyktbil till en vit Toyota Avensis som Andreas Axelsson hade hyrt i Stockholm dagen innan. De fortsatte sedan på småvägar mot Malexander. Där väntade polismännen Olov Borén, 42 och Robert Karlström, 30. Robert var Astrids enda barn.

När Astrid Gladh kom fram till Ica-butiken i Kisa visste hon ännu inte vad som hade hänt när rånarna körde genom Malexander. En polis stod utanför affären. Astrid sprang fram. Hon frågade om rånet.

– Det var som att jag hade en föraning, säger Astrid Gladh.

Men polisen kunde inte svara. Astrid frågade om det gick köra mot Malexander. Polisen sa att vägen var avstängd. Astrid struntade i det. Hon åkte i alla fall.

Vägen avstängd

Hon kom till den natursköna Lillsjön. Strax innan vägen svängde, längs sjön och in i den lilla tätorten - där var vägen avstängd. Astrid presenterade sig som Roberts mamma och blev då insläppt bakom avspärrningsbanden. Men ingen sa någonting. Hon visste fortfarande inte vad som väntade när hon sprang runt kröken.

Klockan 16.10 hade förbindelsen mellan polisernas bil och sambandscentralen brutits. Det sista som hördes var skrik. Först två år senare erkände Jackie Arklöv att det var han som hade skjutit de två polismännen. Robert hade skjutits i pannan - på 10 centimeters avstånd.

Astrid såg den sönderskjutna polisbilen bakom krönet. En polis kontrollerade Roberts ID-handlingar som låg kvar framsätet.

– Det snurrade i huvudet på mig, det var inte verklighetsförankrat någonting, säger Astrid Gladh.

Ovanligt varm vårdag

Det är 15 år sedan. Men när vi återvänder till platsen med Astrid minns hon i detalj hur det var. Det var en ovanligt varm vårdag  precis som det är nu.

– Jag satt där borta. Robert låg här och Olle låg där, säger hon och pekar.

Hon satt på vägräcket vid Lillsjön, några meter från där hennes son låg under den gula filten. Hon ville gå fram och titta på honom. Det fick hon inte.

Liljekonvaljerna, som Astrid skulle lägga på sin mors grav, lade hon vid vägen utanför Malexander.

Först två dagar senare, på mors dag, fick hon se sin son efter obduktionen i Linköping. Hålet i pannan var täckt med ett plåster.

Påminns varje år

Flera gånger per år får hon nu en påminnelse med posten. Hon underrättas varje gång mördarna släpps på permission. Och hon följer nyhetsrapporteringen varje gång något rapporteras om dem.

– Arklöv skulle vilja ha obevakade permissioner. Dessutom ville han hålla föredrag för ungdomar, det är så äckligt att det inte är klokt, säger Astrid Gladh.

Vi tar en paus från den där dagen. Vi pratar om någonting annat. Astrid frågar vad man köper till studenter i dag. Hennes barnbarn, Roberts son, tar studenten i sommar. Farmor vill ge honom något fint.

Andreas Söderlund