Quick läste – och erkände

Karin Östman

Inget tyder på att Charles Zelmanovits dödats

Charles Zelmanovits, 15, var nyinflyttad i Piteå och gick för första gången på fest och skoldans med innegänget.

Vid tvåtiden på natten skildes sällskapet åt.

Det var den 13 november 1976 och Charles kom aldrig hem igen.

Det var kallt på natten när han försvann, mellan 5 och 10 grader minus. Det första snötäcket skulle snart lägga sig över Piteås tak och gator.

Som nyinflyttad kände inte Charles så många, bara en av de tio pojkar och flickor som hade förfest i en stor villa före dansen. De tillhörde de populäraste på skolan. Charles drog på sig sin bruna skinnjacka över tröjan innan han följde efter de andra ut ur Piteåvillan. Han hade 15 kronor på fickan och såg fram emot diskot.

Lugn och sportig

Sensommaren 1976 hade Charles Zelmanovits flyttat från Spanien till Piteå med sin familj. Hans pappa Alexander fick jobb som företagsläkare på SCA:s

fabriker i Munksund. Mamma Inger var sjuksköterska och bördig från Norrbotten. Föräldrarna hade träffats i Göteborg och blivit förälskade. Charles blev deras första omhuldade kärleksbarn och tre år senare föddes lillebror Frederick.

I en intervju med Aftonbladet från 1994 beskrev Frederick sin bror som lugn och sportig.

– Jag försökte intala mig att Charles skulle komma hem, att han säkert hade träffat en tjej.

Skoldansen i Pitholmsskolans idrottssal hade dragit mycket folk. Det var stökigt och polisen kallades dit flera gånger. Men Charles var känd som en skötsam kille och höll sig undan bråken. Han gick på gymnasiet trots att han egentligen var ett år för ung och klarade skolan galant.

Han led av epilepsi

När dansen var slut gjorde han sällskap med fyra andra pojkar som skulle sova över i villan där de tidigare haft fest. De gick alla åt samma håll och följdes åt några hundra meter.

Vid den gamla brandstationen i Munksund fortsatte Charles på egen hand hemåt. Klockan var två på natten. Det var tyst och mörkt när Charles ensam promenerade iväg.

Hans säng hemma i pojkrummet hos familjen var tom morgonen efter. Han kom aldrig hem.

Charles led av epilepsi och hade drabbats av ett anfall tre år tidigare. En av polisens teorier var att han känt att ett anfall varit på väg och därför gått iväg från kompisarna. Men sedan dött i kylan.

Den 19 september, 1993, 17 år senare jagar man älg på Pitholmsheden och Fredrik Larsson går i drevet. I ett buskage i den tjocka mossan ser han något ljust och runt.

Det visar sig vara kraniet efter den försvunne Charles Zelmanovits. Den bruna skinnjackan, skelettdelar och en sko hittas i närheten. Inget tyder på att han blivit utsatt för ett brott.

Fick uppgifterna i en notis

Några månader senare berättar Thomas Quick för sin terapeut att det var han som fört bort och dödat Charles.

– Jag minns med tydlighet hur jag satt i dagrummet på avdelningen och läste Dagens Nyheter och såg en notis om att man hade hittat kvarlevor efter en Charles Zelmanovits, det var väldigt få uppgifter men det var tillräckligt för att kunna göra en berättelse, säger han i SVT:s dokumentärserie.

Han döms för mord av Piteå tingsrätt den 16 november 1994.