Lisa Nilssons Vinter är kärleksförklaring till mamma
Att hon kan sjunga vet vi.
Men det är en njutning att höra Lisa Nilsson, 50, prata också.
Finstämt och gripande berättar om sin mamma, som drabbades av alzheimer.
Om dagen när hon tog det oundvikliga klivet över tröskeln in på demensboendet.
Då brister Lisa Nilssons röst igen och tårarna kommer, precis som på konserthusets scen den där dagen.
Lisa Nilsson bär sina 50 år med den äran.
Hennes repertoar blir bara bredare – och bättre – med åren.
Det både känns och hörs att hon står stadigt på jorden.
Stadig – och ensam.
Lisa Nilsson placerar sitt Vinter i P1 ute på ön i yttersta havsbandet, i huset på berget, huset som hon en gång köpte för pengarna hon tjänade på megahiten ”Himlen runt hörnet”.
Huset på berget, som i 27 år varit hennes reträttplats.
Och det är där, i nattygsbordet, hon hittar breven, som blir utgångspunkten för hennes vinterprat.
Breven från mamma, långt före alzheimern.
Och breven till – och från – stora, bortglömda kärlekar
Kärlekar, som tynade bort eller brast, och nu väcks till liv igen, i huset på berget på kobben.
Det är finstämt, välformulerat och inte utan självironi.
Men det är när hon berättar om sin mamma som det bränner till på riktigt.
Mamma Birgit, som begravdes dagen efter hennes egen 50-årsdag i somras.
Mamma, som inte längre kände igen henne de sista åren, men vars sinnen väcktes till liv genom musiken.
Genom musiken kunde de mötas – och det ger också musiken i Lisa Nilssons Vinter en djupare och vackrare innebörd.
In i det sista, så längde det går, vårdas hennes mamma hemma, men till sist kommer den där dagen, när det inte går längre och hon måste flytta in på demensboendet.
Just den dagen står Lisa Nilsson på scenen i ett fullsatt konserthus och firar 25-års jubileum med ”Himlen runt hörnet”.
Där och då kan hon för första gången inte gömma sig bakom sitt professionella jag – hon bryter ihop på scenen, inför 1 200 åskådare.
Det gör hon nu också.
Det är stort.
Och vackert.
