Ovanligt med svenska superspridare

helskärm

Så kallade superspridare har antagligen en större betydelse för den pågående smittspridningen av coronaviruset, än vad man trott. I Sverige har vi hittills dock haft få sådana fall, enligt Folkhälsomyndigheten.

Under hela pandemin har det så kallade R-värdet fått stor uppmärksamhet. Det vill säga hur många personer en infekterad person i genomsnitt för smittan vidare till. För det nya coronaviruset har detta värde uppskattats till någonstans mellan två och tre. Det vill säga att en person som drabbas av covid-19 för smittan vidare till mellan två och tre andra personer.

Men det som ofta inte nämns är att detta värde är helt teoretiskt och att det bygger på antagandet att smittspridningen sker helt jämnt. I verkligheten, däremot, är smittspridningen oftast långtifrån jämn och detta tycks i synnerhet stämma för det nya coronaviruset, där smittspridningen sker mer fläckvis, så kallad klustersmitta.

Allt fler studier visar nämligen att ett förhållandevis litet antal personer, står för en stor del av smittspridningen och att de flesta inte för smittan vidare alls.

Tiotusentals fall

Redan i april kom en studie som visade att blott 10 procent av alla patienter stod för 80 procent av smittspridningen. I slutet av september visade en annan studie, publicerad i tidskriften Science, att 8 procent av de infekterade fallen låg bakom 60 procent av alla sekundära fall och att en övervägande majoritet, 70 procent, inte förde smittan vidare över huvud taget.

Detta har gett upphov till uttrycket superspridare och superspridarhändelser, ("superspreading events") det vill säga mycket smittsamma personer som under ett och samma tillfälle smittar ett flertal andra människor.

Parallellt med det rent vetenskapliga finns ett antal välbeskrivna händelser hur denna smittspridning kan gå till. Som under en läkemedelskongress i Boston, USA, i slutet av februari, då landet hade färre än 20 bekräftade fall av covid-19. En av de 200 deltagarna bar dock på viruset, vilket resulterade i 97 fall kort därefter. I olika delstater, dessutom. Enligt den senaste uppskattningen har detta enskilda utbrott nu resulterat i tiotusentals smittade, bara i Bostonområdet.

Större betydelse

Tidigare har det varit svårt att uppskatta effekten av dessa superspridare, hur betydelsefulla de egentligen är för smittspridningen som helhet, men i veckan kom en ny studie från Massachusetts Institute of Technology (MIT) i USA som visar att dessa händelser troligen har större betydelse än vad man hittills trott.

Att stoppa dessa superspridare är dock lättare sagt än gjort, eftersom orsakerna till varför en person blir en superspridare, men inte annan, kan vara flera. Det kan handla om virusmängd, biologiska skillnader, eller var i infektionen vederbörande befinner sig någonstans precis när mötet med de andra sker.

I så fall är det betydligt lättare att försöka förhindra de tillfällen då överföring av smitta kan ske, vilket är precis vad de olika smittskyddsmyndigheterna försöker göra genom att begränsa större sammankomster.

Få blågula superspridare

I Sverige, däremot, har antalet superspridare hittills varit litet.

– Vi har inte sett så mycket av det i Sverige. Vi håller på att samla in (uppgifter från) utbrott och de allra flesta omfattar ganska få personer. Så vi har inga riktiga "superspreading events", så här långt i alla fall, men det är en viktig aspekt att hålla koll på, säger statsepidemiologen Anders Tegnell.

TT: Hur kommer det sig?

– Bra fråga. Vi har haft något enstaka. Utbrottet i Gällivare verkar ha varit någonting ditåt och det fanns någon kör utanför Göteborg. Men någon av de här riktigt stora verkar vi inte ha haft.

Att coronaviruset uppför sig på detta sätt påverkar också smittspårningen.

– Det gör smittspårningen väldigt viktig, speciellt att man spårar bakåt och försöker förstå var man har smittats någonstans, så att man snabbt kan sammanställa om det verkar ha varit flera personer som kan ha smittats, så att man kan varna dem, säger Anders Tegnell.