Jordan Bardella är valrörelsens underbarn

Publicerad 2024-06-26 17.01

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

PARIS. I det nedärvt missnöjda och politikerföraktande Frankrike har jag ofta de senaste dagarna hört en sliten klyscha:

”Valet? Det gör det samma. Det är ändå bara samma figurer som dyker upp på samma platser. De kommer alla från samma bordell.”

En utbredd, kanske lustig cynism inför det franska parlamentsvalet om fyra dagar.

Men fel. Valet är viktigt. Livsavgörande.

  • Valutgången kan snöpa beslutspotensen hos Europas sannolikt viktigaste politiker, liberalen president Emmanuel Macron och riskera EU-ländernas samfällda hållning att försvara Ukraina mot president Putins och Rysslands angrepp. 
  • Valutgången kan innebära att ännu ett ny-nationalistiskt extremhögerparti – på samma sätt som i Nederländerna, Italien och Sverige – tar greppet över en regering och dess arbete.

 

På en folklig krog i den franska huvudstadens snickeri- och brädkvarter hörde jag – medan vi åt boeuf bourguignon och en åldrad dragspelsvirtuos underhöll gästerna med valsen ”Je Ne Sais Pas” – en fransk medborgare, den svenskfödda 57-åriga stjärncellisten Mimi Sunnerstam yttra:

”Bardella är en nazist.”

Jordan Bardella.

Jordan Bardella är valrörelsens underbarn och stjärnskott. Efter parlamentsvalets andra omgång söndagen den 7 juli kan han vara vinnaren.  President Macron tvingas utse Bardella till premiärminister.

Den bara 27 år gamle Bardella är sedan två år tillbaka partiledare i Marine Le Pens Nationell samling.

Partiet står för fransk nationalism, högerextremism, invandrarfientlighet, nationalkonservatism, antiglobalisering, socialkonservatism, suveränism, som är en politisk ideologi som betonar principen om nationell suveränitet, ekonomisk nationalism, protektionism och Euroskepticism. Det var tidigare även antisemitiskt och finansierat med lån tagna hos ryske presidenten Vladimir Putin.

Bardella är en bildskön opportunist med moderna maner.

Sunnerstams son Alfons, en 20-årig konstnär, beskrev Bardella: ”Han finns överallt. Instagram, Tiktok, Snapchat. Han har miljoner följare ... och jag har inte en aning om vad det är han vill säga...”

 

Bardella är son till ett italienskt invandrarpar och uppvuxen i ett av Paris utanförskapsområden. Som sextonåring anslöt han sig till Le Pens populistiska parti. Han blev partiets yngste funktionär. Två gånger har han ställt upp i parlamentsval men förlorat. Men 2019 valdes han i Europaparlamentet och blev dess yngste ledamot.

Med honom i täten kan Le Pen som en rosenkindad, blonderad landsmoder luta sig tillbaka, hålla tyst (förutom yttra några allmänna till intet förpliktande fraser om att vi ska vara hyggliga mot varandra) och invänta huvudmatchen, presidentvalet 2027. 

”Le Pen”, konstaterade Sveriges sannolikt bäste Frankrikebevakare Jan-Olof Bengtsson, ”vill inte och behöver inte skita ner sig i en kaotisk valkampanj som bara gäller ledamöter till parlamentet.”

Den svale, intellektuelle, fortfarande bara 47-årige presidenten Macron, som moderniserat landet, fört en politik som lett till sjunkande arbetslöshet och gjort Frankrike till det EU-land där de utländska investeringarna varit störst och säkerställt rätten till abort i landets grundlag, upplöste – till synes panikartat – den franska generalförsamlingen (riksdagen) sedan han lidit ett svårt nederlag i EU-valet och ny-nationalisterna och populisterna visat sin styrka.

Med kortast tänkbara tid (för att undvika kollision med OS i Paris som invigs om en månad) utlyste Macron nyval till parlamentet.

”Vad vill han?”, frågade sig en tidigare svensk diplomat och frankofil. ”Är det kamikaze eller rysk roulette?”

Jag bilade ner genom Europa och hörde i radio Macron-eran beskrivas som ”ett skeppsbrott” och valrörelsen som ”kaos”.

Det är värre.

  • Börsen rasade på en vecka fem procent.
  • Orderingången till företagen i världens sjunde största ekonomi, den franska, har helt upphört.
  • Räntorna stiger. Frankrike har fått sänkt kreditbetyg hos Standard & Poor’s.
  • En EU-rapport kritiserar Frankrike för en rekordhög och otillåten statsskuld.
Jordan Bardella med partiledaren Marine Le Pen.

 

Ändå – jag måste spärra upp ögonen rejält för att finna valkampanj och kaos. Jag stannade till i det för några år sedan dödsmärkta Valenciennes i de franska vallonområdena med dess nerlagda kol- och stålindustri. Staden blomstrade åter. På marknaden framför det storslagna stadshuset och torgets obligatoriska karusell var alla positiva. ”Vi ska rösta – och det är ingen fara på taket”.

Kaoset visade sig i Paris – men gällde inte valet utan trafiken. Med alla cykelbanor, bussfiler och el-rullbräden och tillåtelser att köra mot trafiken är bilisterna så hopträngda att de vid varje trafikljus blockerar varandra och irriterade rusar ut ger varandra (inklusive mig) en lektion i trafikvett. Färsk statistik visar att Paristrafiken nu rör sig med en hastighet av 11 km/tim. Inte ens London är värre.

Men kaos i valet? I morron-teve syntes det knappt. Största nyhet var i stället svaret på frågan ”är det bra att så många anställda har med sin hund på kontoret?” (rätt svar ’ja’; hundarna skapar harmoni på arbetsplatsen).

Ett valmöte med Macrons premiärminister Gabriel Attal, skildrades först som fjärde inslag.

”Valet syns inte”, sa ett turistande par i sextioårsåldern, Marie och Peder Brundin från Västerås, som jag råkade springa på i en av Paris storslagna, fantasirika konstutställningar. ”Det finns ju inga affischer.”

Nej, tiden har varit för kort för att dra igång på allvar. Men den blir ändå en intensiv fast improviserad valrörelse.

 

Det minskar inte allvaret. Valdeltagandet väntas bli högt. Myllret av allianser och koalitioner är sådant, att dagstidningen Le Monde talade om ”Le grand bazar”.

I första valomgången går kandidater som når 50 procent eller mer med automatik vidare. De bästa av de övriga får kvala in i en andra valomgång en vecka senare. Ett valresultat finns alltså inte förrän den 7 juli.

Staffan Heimerson vid Eiffeltornet.

Kampen står mellan tre block, sedan den traditionella högern, de Gaulles gamla parti, redan före valdagen är uträknad.

  1. Macron och hans Renaissance med ett par allianspartier har i sena opinionsmätningar 22 procent av väljarna bakom sig.  Den ambitiöse Macron har gjort bort sig som narcissistisk och ofolklig och från sin liberalism glidit högerut i frågor som sociala förmåner, invandring, kriminalitet och förhållande till islam – utan att casha in på det. Dessutom är hans höjda pensionsålder honom inte förlåten.
  2. Marine Le Pens Nationella fronten med Bardella seglar fram på de frågor som väljarna klassar som de viktigaste: den urholkade köpkraften, invandringen som ses som störande stor, den iögonfallande kriminaliteten samt klimatfrågan. Bardella stormar fram bland kvinnor och ungdomar. ”Bara vi vet  hur hårt livet är för vanliga fransmän”, säger Bardella. Han spås ta hem 35 procent av rösterna.
  3. Nya folkfronten, alliansen mellan socialister och extremvänstern under sin nya portalfigur, Raphaël Glucksmann som ledde den oväntade framgången i EU-valet, är valrörelsens överraskning och förmodas ta 28 procent av rösterna. Men fronten är instabil och beskylls för att vara antisemitisk. 75 procent av befolkningen ser populisten och tidigare trotskisten Mélanchon som direkt avskydd.
Emmanuel Macron.

Macron ser alltså ut att inte ens bli tvåa i det val han utlyste därför att ”han hade inget val”. ”Landet känner inte längre igen sig i denna extremist-feber”, sa han. I första valomgången fokuserar han på att slå vänstern.

Ingen politisk fingerfärdighet hos de två andra ser ut att ge något av dem en majoritet, erforderliga 289 mandat, i nationalförsamlingen. Resultat: ett ”hang parlament”.

Det går mot en ”cohabitation”. Ett sådant samgående är beprövat i fransk politik och innebär att parlamentet styrs av ett parti med diametralt motsatt politik som den presidenten önskar driva. Presidenten kommer då att ägna sig mera åt utrikespolitik än åt inrikespolitiska frågor; han har långtgående befogenheter, när det gäller utrikespolitiken.

 

Den socialistiske president Mitterrand tvangs leva med högerns Chirac som premiärminister och Chirac senare, när han valts till president, på liknande vis med socialisten Jospin.

Men Bardella har sagt att han inte accepterar premiärministerposten om han saknar egen majoritet i nationalförsamlingen. Ett hang parlament blir ännu hangare.

När Charles de Gaulle 1958 skapade den femte republiken och i en folkomröstning fick okej för den var det för att förhindra de tidigare republikernas politiska instabilitet.

I bara en fråga är nu de franska väljarna på samma linje:

I sin grav i Colombey-les-Deux-Églises vrider sig den gamle generalen över att hans land nu uppnått exakt det han ville undvika.

 

JAG LÄSER JUST NU

... lättsinnigt och lystet för att fira sommar och semester min gamla favoritförfattare i historie- och spionthrillergenren Alan Fursts ”Midnight in Europé”. 1938. Inbördeskrig i Spanien. Skuggorna lägger sig över Europa. Frivilliga och ofrivilliga agenter, adelsmän och Gestapo blir hjältar eller skurkar och rör sig bland vackra kvinnor och på snuskiga klubbar. Välskrivet. Spännande.

 

DET VAR SOM TUSAN

... men Lufthansa gör sig till hela Europas flygbolag. Det har redan i sin ägo det schweiziska Swiss, det österrikiska Austrian Airlines, det belgiska Brussels Airlines och lågprisbolaget Eurowings. Nu tar det sig också an Italiens värdelösa Ita (efterträdare till kånkade Alitalia) och har för 325 miljoner euro köpt 41procent i det.  

Fråga: har det aldrig under de senaste usla 30 åren för SAS funnits en tanke att bättre vore att sälja till tyskarna än att skamligt konkursa med hjälp av amerikansk domstol och belasta de svenska skattebetalarna med bolagets miljardförluster?