De döda samlas in av bybor

Kenan Habul

HRABOVE/DONETSK. Rebellerna vägrar fortfarande säga var den svarta lådan är.

Nu låter de vanliga bybor samla ihop de döda.

– Det svåraste var att se två döda barn, säger Oksana.

Hon är av alla dem som hjälper till i räddningsarbetet efter flyg­olyckan som har kostade 298 människor livet.

Solen tittar äntligen fram genom molnen. Oksana och hennes make Sergey sitter och vilar på en gammal, gul Lada tillsammans med K­arina, hennes svägerska, och Anatoliy, makens bestman. Bilen tillhör en av deras grannar. De kommer från en by cirka tio kilometer från nedslagsplatsen.

I fyra timmar har de hjälpt räddningspersonalen att samla ihop kroppar och tillhörigheter, på uppmaning av de pro-ryska rebellerna. Anatoliy och sju andra fick leta e­fter kropparna över de böljande kullarna och de bördiga fälten. De gick två och två med en bår – och de hittade 25 döda.

Tio kvadratkilometer

Kvinnorna fick en karta och uppdraget att hitta vrakdelar och de omkomnas tillhörigheter. Nedslagsområdet är tio kvadratkilometer stort.

– Det var hemskt att se två döda barn, säger Oksana.

– Jag har hittat en död hund också, säger Sergey.

Många hårt sargade kroppar l­igger fortfarande helt öppet under bar himmel. Bland de vajande sommarblommorna ser två av de döda ut att kramas. För ett ögonblick skulle man kunna tro att kvinnan i gråa jeans sover fridfullt, liggande på s­idan, bland alla väskor. Vid varje kropp har en träpinne med en vit tygbit tryckts ner i marken. På ett ställe räknar jag till 14 pinnar.

Rebellerna bevakar OSSE

Det har gått två dagar sedan olyckan. Ingen vet hur många av offren som är kvar på fälten. Ingen vet, eller rättare sagt rebellerna vill inte säga det, vart kropparna har förts. Ett 30-tal ska finnas på ett bårhus i Donetsk.

En delegation från OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, har försökt besöka platsen två dagar i rad. Men de tungt b­eväpnade rebellerna bevakar den. De har hindrat delegationen att r­öra sig fritt.

– I går (läs i förrgår) avlossades ett skott i luften när vi var på väg från platsen, sa Alexander Hug, näst högste chefen för OSSE-uppdraget i Ukraina, när han mötte världspressen på ett lyxhotell i Donetsk i går kväll.

Det har gått rykten om att offrens tillhörigheter har stulits av rebeller.

En separatistledare säger till A­ftonbladet att det har hänt längre bort, men hans styrkor har tagit tillbaka allt.

– Vi har sett öppnade taxfree-­påsar och spritflaskor på platsen, s­äger Alexander Hug.

Fortfarande har OSSE inte fått v­eta var planets svarta låda är.

På Aftonbladets fråga, vad han anser om att rebellerna låter lokala bönder samla kvarlevor och de omkomnas tillhörigheter, svarar Alexander Hug:

– Vi har inte fått vara tillräckligt länge på platsen för att bilda oss en uppfattning om vem som gör vad.

Hotar journalisterna

En som varit på platsen länge är Ilija, rebellernas befäl. En man som bär avklippta skinnhandskar på händerna, har flera dagars skäggstubb och en stor kulspruta.

Aftonbladet möter Ilija några timmar innan Alexander Hug, diplomatiskt, försökte säga att det råder fullkomligt kaos på olycksplatsen.

Vid ett tillfälle tappar Ilija tålamodet med de runt 100 journalisterna från hela världen. Han menar att vi stör hjälparbetarna, han osäkrar sin kulspruta och lyfter den mot himlen.

– Jag har sagt till er massor med gånger att gå längre bort, om ni i­nte lyssnar på mig så ska jag låta vapnet tala.

Journalisterna backar för att göra plats för räddningsfordon. De kör förbi ett par gråa H&M-byxor i storlek 31, en liten röd hatt och en bärbar dator som ligger utspridda på marken.

Kräver betalt för bild

Rykten går om att några av Ilijas mannar är berusade. Det är ingenting vi märker, en av dem går runt och på skoj kräver betalt av fotograferna för att ställa upp på bild. En annan av rebellsoldaterna förbjuder oss att prata med de frivilliga som hjälper till.

Men Oksana, Sergey och de andra har inga problem att berätta, så länge vi inte pratar om politik. Men andra Donetskbor säger att den komplicerade politiska situationen i staden är ett mycket större samtalsämne än själva olyckan.

– För oss var det självklart att hjälpa till, säger Anatoliy.

De trodde att det var deras egna hem som rasade ihop i torsdagskväll, så kraftig var explosionen, trots att planet kraschade tio kilometer från deras by. Efter fyra timmars arbete i går är de fysiskt utmattade och synbart tagna.

– Jag kommer att bära med mig det jag såg i dag så länge jag lever, säger Anatoliy.