Börskris – då tjänar skomakaren pengar

Peter Kadhammar

NEW YORK. Skomakaren på Wall Street är en mätare på hur det står till med finanserna i världens viktigaste stad.

Han heter Minas Polychronakis, är 70 år och säger att USA är möjligheternas land. Som belägg för detta lägger han upp åtta par exklusiva damskor på disken. Han håller upp ett par pumps med extremt höga klackar, säger att de kostar över tusen dollar, allt som allt är skorna på disken värda 6 000.

Och de tillhör en ung dam, ­säger Minas, egentligen en flicka.  De visar hur mycket pengar det finns i New York.

– Här finns otroligt mycket. Och så finns det de som inte har något alls.

Minas säger att han på kunderna kan avläsa läget på finansmarknaden. Sedan i torsdags har de ­inte visat leenden och de har inte småpratat. Då vet Minas att det står illa till i världens finansiella centrum.

I butiken finns sex upphöjda stolar där kunderna sätter sig för att få skorna putsade. När jag var här förra gången, under finanskrisen 2008, var Flor Moran, en ung kvinna från Ecuador, skoputsare. Hon har slutat och ­Minas säger att han inte har en aning om vart hon tog vägen.

– Det är ett fritt land! Hon gör vad hon vill.

Skomakeriet är en liten globaliserad värld i sig. Minas kom som invandrare från Grekland 1969.

– På den tiden tjänade en arbetare 200 dollar i veckan. Det var mycket pengar.

Efter ett år startade Minas sin första verkstad. Han har arbetat sig upp och är stolt över att ha lyckats.

I affären finns tre skoputsare: Carlos Sanchez, 36, från Mexiko, Manuel, en medelålders karl från Ecuador och Rosa, en ung kvinna från samma land.

Carlos har arbetat åt Minas i 15 år, Manuel har varit här i sju ­månader och Rosa i en.

Carlos sitter vid foten av ­stolen och väntar på kunder som inte kommer. Det spöregnar ute. Vem vill då snygga till skorna?

Hans lön är 200 dollar i veckan och så brukar han tjäna ett par tre hundra i dricks.

Grundlönen är alltså densamma som Minas tyckte var så bra när han landade i New York för 42 år sedan. I så måtto är skomakeriet också ett koncentrat av globaliseringen och den ekonomiska ­utvecklingen i USA.

Reallönerna för medel- och ­arbetarklassen har stått stilla ­eller sjunkit de senaste decennierna. Bara sedan 2007 har reallönerna sjunkit med 2,7 procent. 44 miljoner amerikaner, var sjunde invånare, lever under det officiella fattigdomsstrecket, ­berättar Lennart Pehrson i den nyutkomna boken ”Ni har ­klockorna – vi har tiden”.

– Jag är orolig för vad som sker på aktiemarknaden, säger ­Carlos. Varje dag pendlar jag med tunnelbanan och går förbi börshuset. Det är våra kunder som jobbar därinne. De kommer till mig för att få skorna uppsnyggade. I morse såg jag en massa tv-kameror utanför. Då vet man att något händer.

Minas står bakom disken och är måttligt intresserad av skoputsarens analyser. Minas lägger tillbaka de dyrbara damskorna i bruna papperspåsar. Dessa opraktiska skodon, de är knappt lämpade att gå i, representerar den andra änden av den ekonomiska utvecklingen:

2009 gick hälften av alla inkomster till de 20 procent som tjänade mest. Den ­rikaste procenten av USA:s ­invånare äger drygt tredje­delen av den samlade ­förmögenheten i landet. Inte ­sedan börskraschen 1929 har klassklyftorna varit så stora.

Kommer världen att få uppleva 1929 igen? Var finanskrisen för tre år sedan bara en föraning om vad som ska komma?

Minas Polychronakis sätter sig på en pall. Han tänder en ­cigarett.

– Egentligen, säger han, är mina affärer inte så dåliga när börsen går ner. En person som har ett par skor värda 800 dollar kastar dem inte när det är oroligt på marknaden. Han sular om dem hos mig.

Han slår av ­askan på ett fat.

– Men jag ska säga dig en ­annan sak. Jag har börjat tro på (dome­­dagsprofeten) Nostra­damus.