Hellre knark än krig

Afghanistans opiumskördar slår alla rekord – medan svenska Isaf-styrkan tittar bort

MAZAR i SHARIF

Sverige är på äventyr i Afghanistan. 250 av Sveriges unga män och kvinnor har fått ansvar för fyra provinser i norra Afghanistan. Varför?

Det är en smula oklart. Men effekten av Sveriges militära närvaro är besvärande konkret: Afghanistans krigsherrar kan i lugn och ro ägna sig åt det de är världsledande på – att förse världen med heroin.

Aftonbladets reporter Peter Kadhammar och

fotograf Peter Kjellerås har som första svenska journa­lister granskat Sveriges militära uppdrag i Afghani­stan på plats. Här är deras första rapport.

Medan svenska soldater och diplomater ansvarar för uppbyggnaden av säkerheten i norra Afghanistan flödar narkotikan ut ur landet, upp genom Centralasien och vidare till Europa.

I det område där svenskarna har övertagit ansvaret slår produktionen av opium alla rekord. Skörden ökade förra säsongen med 334 procent.

Detta får omedelbara konsekvenser i Sverige och övriga Europa. Priset på heroin har aldrig varit så lågt som nu. Vallmon blommar på den heta, torra prärien i Balkhprovinsen, den prunkar på välvattnade åkrar omgivna av gröna chenarträd som ser ut som stora lönnar, och pundarna blir allt fler och dör som aldrig förr i Malmö, Göteborg och Stockholm, men också i provinsstäder som Eskilstuna och Norrköping. Sambandet är enkelt och entydigt.

Så vad gör Sverige i Afghanistan?

Under några dagar har vi rest med patrullerande soldater och den svenske diplomaten på plats, Per Normark, för att försöka förstå den saken.

Med Normark, en före detta yrkesofficer i 40-årsåldern, åkte vi i konvoj till huvudstaden Aybak i Balkhs grannprovins Samangan. Vi hade skyddsvästar på oss och åkte i tre Toyota Landcruisers med svenska soldater beväpnade till tänderna.

Aybak är en sömnig och dammig håla med 60 000 invånare. Normark skulle träffa provinsguvernören Shabaq, vars kontor var inrymt i en tvåvåningsbyggnad målad i rosa och med ljusgröna kolonner och knutar. Sex uttråkade poliser satt i entrén. Deras kalasjnikovs låg på ett bord med vit duk och där hade de också lagt sina nymålade grönvita hjälmar, som blivit kvar efter den näst senaste invasionsarmén – den sovjetiska – i detta plågade land.

När Normark kom reste de sig hastigt och stod i något som liknade givvakt. Normark har titeln ”politisk rådgivare” i de fyra nordliga provinserna Balkh, Samangan, Jowzjan och Saripul.

Han är en man med stor men informell makt. Normark kan stöta på biståndsorganisationer och regeringen nere i Kabul om guvernören i Aybak behöver pengar, vilket han alltid gör.

Guvernör Shabaq, en kortväxt fryntlig herre, tog emot på sitt kontor, ett mörkt rum med nio små glasbord och soffor och fåtöljer längs väggarna. På skrivbordet hade han en liten jordglob som jag senare förstod är standardgåva från någon hjälporganisation till guvernörer, viktiga byråkrater och politiker.

Den svenske diplomaten började försiktigt och artigt att utfråga den afghanske guvernören. Efter en stund kom de till den viktigaste frågan, narkotikan.

– Vi fokuserar på att förstöra opium i alla distrikt, sa guvernör Shabaq.

– Mycket bra, sa Normark och skrev i en liten svart anteckningsbok.

– Överallt dit vi kan köra med bil är opiumfälten förstörda.

– Mycket bra.

– Men i Balkh finns så mycket opium! Samma sak i Saripul.

– Mmm.

Jag återger detta möte därför att det illustrerar hur Sveriges uppdrag ser ut. Normark antecknar, sammanställer information och vidarebefordrar önskemål om mer bistånd.

Den allt avgörande frågan, den om opium, kan han inte göra något åt, och får inte heller försöka. Därför sitter han och tar tacksamt emot det sensationella beskedet att opiumodlingarna i provinsen Samangan i stort sett är utrotade, trots att odlingen här enligt FN:s statistik tredubblades förra säsongen.

Det är inte så att Per Normark är en blåögd svensk som åker runt och tror på allt han får höra. Han träffade även en lokal politiker, som också sa sig vara en hängiven kämpe mot opium.

– En ärkeskurk! sa Normark efter mötet.

Men Normarks uppgift är att så att säga uppmuntra de goda krafterna i norra Afghanistan.

Om man ska se till konkreta resultat tycks denna strategi vara ett svårslaget misslyckande.

Under talibanernas sista år vid makten ströp de produktionen av opium. År 2001 producerade Afghanistan blott 185 tusen ton opium. Det märktes omedelbart i till exempel Malmö, där priset på heroin fördubblades.

Förra året producerade Afghanistan 4,1 miljoner ton opium. Det var 87 procent av världsproduktionen. Priset på heroin i Malmö är så lågt att langare klagar på att det inte lönar sig deala längre.

Vi åkte från Aybak tillbaka mot Mazar i Sharif på Route 5, en väg som ryssarna byggde på 1970-talet. Stora delar av vägen var asfalterad, på vissa sträckor höll man på att lägga asfalt.

– Det är ett biståndsprojekt att laga vägen, sa Normark. En bra väg underlättar handeln.

Han tillade:

– Opium åker med där.

Förklaringen till rekordproduktionen är bland annat att de krigsherrar som var

USA:s allierade mot talibanerna försörjer sig på opiumodling. Efter talibanernas fall har de fått fritt fram, samtidigt som talibanerna i söder också handlar med opium för att finansiera sitt krig mot amerikanerna och deras allierade.

– Att bekämpa narkotikan är den enskilt viktigaste frågan. Men det gör vi inte. Det ingår inte i vårt uppdrag. Hur det går ihop förstår jag inte. Men att bekämpa narkotikan är förstås farligt, sa Per Normark.

Svenskarna rör sig i ett område som anses lugnt men ”oförutsägbart”. På resan till Aybak passerade vi Kholm, en liten by med butiker i skjul längs vägen och en underbar oas med träd som bar fikon, mandel och granatäpplen.

Där hade norska soldater blivit beskjutna en vecka tidigare. De tre svenska bilarna körde kloss inpå varandra och gruppchefen i min bil, Linus, sa åt chauffören Joel att strunta i plåtskador och köra för allt han kunde om vi blev beskjutna.

Jag skriver bara deras förnamn, för det är en svensk säkerhetsåtgärd att soldaterna bara har förnamnet på namnbrickan. Så att terrorister inte ska hämnas på dem i Sverige. Låter det märkligt?

Det är mycket som är märkligt.

Det är som om själva den svenska missionen i Mazar i Sharif ännu inte har hämtat sig från förvåningen att vara med i ett storpolitiskt äventyr under amerikansk ledning. Är det sant! Har vi svenskar fått ansvaret för hela fyra provinser i norra Afghanistan, som ett led i kampen mot ? terrorismen? Är detta på allvar?

Inte riktigt. Försvarsmakten köpte till exempel billigast tänkbara containrar i Turkiet som bostäder. När de efter mycket krångel kom fram regnade det in, handtagen lossnade och det fanns inte tillräckligt många så en del soldater bor fortfarande i stekheta tält.

Det turkiska köket fungerar fortfarande inte. Ökenuniformerna, impregnerade mot de aggressiva sandflugorna, var försenade en och en halv månad.

Det finns tolv duschkabiner för 250 personer i ett klimat där det nu kan bli uppåt 40 grader i skuggan. Personalen får dela på 23 toaletter, vilket major Ingvar Eriksson från Boden betecknar som ett säkerhetsproblem.

– I dagarna har vi haft en magsjukeepidemi. Den kan hänföras till bristande hygien. Vi har för få toaletter och tvättutrymmen.

Jag hörde få soldater som klagade. Men den svajiga och töntigt byråkratiska planeringen är ett symptom på en större oklarhet.

Den svenskatruppen ingår i Isaf som är en Natoledd styrka. Den är här på FN-mandat och inbjudan av Afghanistans regering. Amerikanernas jakt på talibaner och terrorister nere i söder heter Operation Enduring Freedom och påstås vara något helt annat.

Men självklart hänger det ena ihop med det andra. Om inte svenskarna – och andra länder – vore här skulle amerikanerna själva få patrullera området. Nu behöver de bara kolla så att svenskarna gör rätt.

På den svenska basen utanför Mazar i Sharif finns en ständig representant för State Department, amerikanska utrikesdepartementet. Den amerikanske representanten har eget kontor och är med på de flesta möten.

Per Normark tycker inte att det är ett dugg konstigt.

– Amerikanerna har satsat så mycket i Afghanistan så de vill veta vad som pågår. Jag ser det från den positiva sidan. Amerikanerna ger oss information som vi annars inte skulle ha.

Chefen för den svenska insatsen, överste Bengt Sandström, säger att amerikanen aldrig lagt sig i svenskarnas beslut. Men Sandström har på omvägar fått veta att den förre amerikanske representanten – det kommer en ny om ett par veckor – var ”imponerad” av hur svenskarna tog över från britterna i Mazar i Sharif.

– Det vet vi för att rapporten överlämnades till vår ambassad i Washington. Kul.

Visst är det roligt att USA tycker att Sverige är duktigt, men det visar också att detta uppdrag, trots att det formellt är så tydligt, blir lika handfast som en hägring i öknen.

Den organisation Sverige leder kallas PRT, Provincial Reconstruction Team.

– Operation Enduring Freedom (amerikanerna) ska slå sönder terrornätverken. PRT ska bygga upp landet, sa överste Sandström.

Men vem är terrorist och vem bygger upp landet?

?

Den 25 november förra året small en bomb 800 meter från ”Camp Northern Lights” som den svenska basen heter. Två svenska soldater som passerade i bil dödades. Vem dödade dem?

– Polisutredningen har gått i stå, sa överste Sandström.

Vid attentatsplatsen börjar stadsbebyggelsen med låga, bruna hus av lera och små affärer och verkstäder öppna mot grusvägen.

– Alla vet vem som gjorde det. Men ingen säger nåt, sa Linus, som var chef i bilen till Aybak.

Vem är terrorist och vem är vän?

En av de viktigaste makthavarna i svenskarnas område är general Dostum, milisledaren som bytt sida fler gånger än någon kan räkna. Men han stod på USA:s sida mot talibanerna och får därför vara ifred. Dostum är anklagad för svåra krigsförbrytelser, bland annat för att ha stekt/kvävt talibanska fångar i slutna containrar.

Per Normark berättade om ett möte med Dostum i februari. Det gällde inlämning av vapen.

– Sedan stod han i baren och serverade oss drinkar.

Men några vapen serverade han inte.

– Dostum har lovat att lämna in vapen. Men han gör det inte, sa Normark.

Vad ska svenskarna göra åt det?

De kan bara be, precis som de ber att krigsherrarna, knarkbaronerna och de fattiga bönderna ska sluta att odla opium och smuggla det till Europa.

Den allt överskuggande frågan i Afghanistan är så känslig och farlig att svenskarna bokstavligen blundar för den. Vi skulle följa ett svenskt militärt observationsteam i provinsen Saripul under några dagar. När vi reste dit, i militär konvoj, sa Johan, en kapten:

– Ser vi opiumfält stannar vi inte. Vi vill inte förknippas med opiumbekämpning. Många av de attacker som sker kan förknippas med opium – att man har kommit för nära. Det vill de inte.

”De” är knarkmaffian.

Vi såg ett litet opiumfält och svenskarna körde förbi.

Att bekämpa opium är de afghanska myndigheternas uppgift. Tyvärr sker det inte.

De svenska soldaterna i Saripul, knappt 20 man, hade hyrt ett par hus inne i stan. De bodde granne med en ökänd krigsherre, som de dock inte ville tala om enär ämnet var känsligt.

En kapten vid namn Magnus ledde gruppen och jag antar att dessa soldater är något av det finaste Sverige har. De var extremt vältränade och man fick knappt plats i bilarna på grund av alla vapen. Några av dem var rena Rambofigurerna, men bara till det yttre, för de var inte ett dugg macho eller krigiska. Tvärtom var de försiktiga och ödmjuka och hängivna tanken att göra något bra i Afghanistan.

Vi reste upp i bergen, genom landskap som skiftade från gröna dalar med fält av blå blommor som låg likt ett skimmer över landskapet, över stenöken, förbi lerberg, skifferberg, sandberg och berg av sten som ingen av oss kunde namnet på, hela tiden på en väg där dammet låg likt mjöl som virvlade upp i tjocka, kvävande moln, en väg där stenar stack upp i mjölet så att bilen ständigt krängde.

Färden var drygt nio mil. Den tog sju timmar.

Vi kom fram till byn Pasni. En polispostering, några byggnader av brun lera, låg i norra utkanten. Den afghanska flaggan slokade på en hemmagjord stång.

En åsna skriade. En polisman satt på en jordslänt och beklagade att de bara hade en bil, chefens. Vid utryckning får poliserna gå. Det kan ta tre dagar att komma dit de ska.

Polischefen Najibullah satt på golvet i sitt tjänsterum. Kapten Magnus gick in och satte sig och förhörde sig försiktigt om situationen i distriktet.

Polischefen berättade om översvämningar, marktvister och om att en del människor är villiga att lämna ifrån sig vapen.

Under de två dagar vi reste med Magnus och hans män lät han mig ställa frågor också. Jag tyckte nästan synd om honom, för så fort jag kom in på den allt avgörande frågan, opium, visste jag att Magnus blev orolig.

Opium är utanför hans område. Han ska inte röra det. Och förresten sa alla jag frågade att man har slutat odla opium eftersom regeringen bett dem.

(Svenskarnas afghanske tolk log åt dessa försäkringar.)

Till slut fick jag intrycket att dessa sympatiska soldaters viktigaste uppgift var att vinka genom bilrutorna och dela ut fotbollar till skolbarn.

Ändå, och detta är ytterligare en paradox, finns inte mycket val. Vad ska svenskarna göra? Åka hem och låta afghanerna sköta sitt land själva?

Varenda afghan jag talade med sa att då blir det inbördeskrig igen.

Så medan vi deltar i att stabilisera Afghanistan blommar vallmon, knarkbaronerna blir rikare och rikare, och för att inte störa ordningen tittar Sverige åt andra hållet.

Detta har hänt i Afghanistan

Svenska styrkor i Afghanistan

Peter Kadhammar