Obamas plan för viktiga talet
Det är president Obamas sista garanterade stund i rampljuset.
Snart skiftar intresset till vem som ska flytta in efter honom i Vita huset.
Obama tänker putsa på sitt eftermäle och göra sitt för att se till att nästa president inte blir en republikan.
Det årliga talet till nationen är ett tillfälle för presidenten att tala oemotsagd inför en mångmiljonpublik både i USA och övriga världen. En sista chans för Obama att forma bilden av sitt eget eftermäle.
Därför kan man utgå ifrån att han kommer att fokusera på det positiva. Både det han själv har åstadkommit och den ljusa framtid han ser för USA och som han underförstått har lagt grunden till.
Även om Obama vill inte föregå primärvalen genom att stötta en särskild kandidat så är det för Hillary Clinton som han krattar manegen. Med henne som efterträdare ökar chansen att det Obama uppnått lever vidare.
Trots att han har ett år kvar är det många som redan utvärderar Obamas presidentskap. Har han varit en bra eller dålig president? Står USA i dag svagare eller starkare än när Obama tillträdde?
Inte vad fredspristagaren hade tänkt sig
Som i så många andra sammanhang handlar det om förväntningar. Det faktum att Obama blev USA:s första svarta president och att han själv lanserade sig som en form av frälsare med sitt budskap om hopp och förändring, gjorde att förväntningarna var på en helt orealistisk nivå. Hur bra han än lyckades skulle ha aldrig kunna infria dem. På det viset var han redan från början en förlorare.
När Obama flyttade in i Vita huset låg USA:s ekonomi i ruiner. Med ett år kvar vid makten tuffar ekonomin starkare än någon gång före terrorattackerna den 11 september. Arbetslösheten som låg på runt tio procent när Obama tillträdde är halverad.
Men ekonomin är sällan en bra värdemätare på vad en president åstadkommit.
Obamas viktigaste vallöfte var att han skulle avsluta de två krig som USA utkämpade i Mellanöstern, Irak och Afghanistan. På pappret lyckades han infria 50 procent av det löftet när USA i slutet av 2011 drog tillbaka sina styrkor från Irak. Problemet var bara att när föregångaren Bush startade kriget i Irak så la han också grunden till Islamiska Staten, vars föregångare al-Qaida i Irak grundades 2004. Så knappt hade Obama dragit tillbaka trupperna förrän han var tvungen att skicka tillbaks en del av dem. I dag har USA 9 800 trupper som ska försöka hålla stånd mot talibanerna i Afghanistan och 3 300 i Irak.
Inte riktigt vad fredspristagare Obama hade tänkt sig. Men det är en utveckling som han haft svårt att påverka. Obamas ovilja att låta USA spela världspolis har varit en hälsosam förändring på många sätt men det har också tolkats som att USA som supermakt är svagare än på mycket länge.
Möjligheter till reformer begränsade
Det Obama otvivelaktigt är mest stolt över är sjukvårdsreformen som ger även fattiga amerikanerna tillgång till en hälsovårdsförsäkring, som sista land i västvärlden. Den är av någon outgrundlig anledning som bara amerikaner kan förstå, extremt hatad av republikanerna. Därför kommer försöken att skjuta reformen i sank att fortsätta efter att Obama lämnat sin post.
Med bara ett (val)år kvar och med en republikansk kongress emot sig är Obamas möjligheterna att genomföra ytterligare reformer extremt begränsade. Det är därför han istället börjat styra med presidentdekret. Dessa har dock den nackdelen att om det är en republikan som efterträder honom så kan hen omedelbart upphäva dessa dekret, exempelvis när det gäller regler för vapenköp. Kampen för striktare vapenlagar för att stoppa de återkommande masskjutningarna är en av Obamas hjärtefrågor.
En annan är stängningen av terroristfängelset i Guantanamo. Det var det första beslut Obama skrev på som president men har fortfarande inte blivit verklighet. Att se hur han ska lösa den gordiska knuten är det på förhand mest spännande med Obamas sista år i Vita huset.