Svenske Taher, 17, dömd för terrorbrott

Lisa Röstlund

Svensk-palestiniern satt fängslad i över hundra dagar utan rättegång.

Fallet togs upp i riksdagen – men nu har domen kommit: sex månaders fängelse för terrorbrott.

– Han har tvingats erkänna något han inte gjort, säger hans mamma till Aftonbladet.

Natten till fredagen den 20 september i fjol stormade femton tungt beväpnade israeliska soldater familjens hus i Nablus på Västbanken, Palestina.

De grep en 17-åring och förde honom med sig.

– Jag fick inte röra mig, och de riktade vapen mot mig, säger hans mamma på telefon till Aftonbladet.

17-åringen, som är svensk medborgare sedan familjen flytt undan oroligheter i Palestina och bott i Sverige i två år runt 2004, satt fängslad i över hundra dagar i ett fängelse utanför Tel Aviv i Israel, utan rättegång.

"Han är oskyldig"

Socialdemokratiske riksdagsledamoten Thomas Strand har engagerat sig i fallet och ställt en skriftlig fråga till utrikesminister Carl Bildt (M) om hur han ser på att en svensk minderårig sitter frihetsberövad utan någon dom över sig.

Men den 13 januari kom domen: sex månaders fängelse för innehav av ammunition och magasin. Rubriceringen är terrorbrott.

– Han är oskyldig. Han tvingades erkänna något han inte gjort. Han satt 20 dagar isolerad i ett litet rum och mådde väldigt dåligt psykiskt. De sa åt honom att om han ville få prata med sin mamma måste han skriva under en bekännelse.

– När de läste upp för honom vad han skrivit på under rättegången mådde han jättedåligt. Han skrek att han inte hade gjort det.

Ingen husrannsakan gjordes

Mamman är övertygad om sonens oskuld.

– Skulle de ha trott att han hade ammunition hemma hade de genomfört en husrannsakan. Det gjordes aldrig. Och jag hade ju hittat det hemma i så fall.

– Jag vet att han inte haft ammunition hemma. Han är inte sådan. Hade du sagt att han älskar fotboll för mycket, hade jag sagt att han var skyldig. Man känner sin son.

Varför grep de då just honom?

– Ingen aning. Men små pojkar grips ofta här, och tvingas uppge vilka som är deras kompisar.

"Värsta som finns"

Mamman beskriver att hon trots att hon nu vet att sonen kommer ut om högst ett halvår, känner sig illa till mods.

– Jag hade väntat mig att jag skulle känna någon slags lättnad, men det gör jag inte. Jag känner mig arg. Det blir värre och värre i min hjärna. Att tvingas erkänna något man inte gjort är det värsta som finns.

Karin Nylund vid UD:s presstjänst säger till Aftonbladet:

– Vi har ingen information om någon förestående förhandling, men återkom gärna nästa vecka.