Malin Lindströms pappa: "Klev av på fel ställe"
Publicerad 2022-07-01
Malin Lindström åkte till Husum för att träffa en kompis, men kom aldrig hem igen. När Malin-fallet tas upp igen tvingas hennes pappa återuppleva minnena från när dottern hittades död.
– Det var hemskt, vad ska jag säga, det rycktes en bit av hjärtat, en del i kroppen försvann, säger Rune Lindström innan hans röst bryts.
16-åriga Malin Lindström beskrivs som en skötsam och ödmjuk tjej. Snäll, men också med ett lite hett humör, som de flesta tonåringar. Den 23 november 1996 tog hon bussen från Örnsköldsvik till Husum för att skriva på en uppsats tillsammans med en skolkamrat från vårdgymnasiet. Men hon kom aldrig fram.
– Hon klev av på fel ställe uppenbarligen, säger hennes pappa Rune Lindström, under rättsförhandlingarna i hovrätten för nedre Norrland.
”Fick onda föraningar”
En 44-årig man som friades för mordet i hovrätten 1998, efter att först ha dömts av tingsrätten, står nu åtalad på nytt efter att en spermafläck på flickans byxor matchats med hans dna. Under förhandlingarna ser den misstänkte inte på Malin Lindströms pappa när han berättar om sin dotter, utan stirrar bara tomt framför sig.
– När hon inte kom fram förstod jag att något inte stod rätt till. Jag tog bilen och åkte dit själv för att leta, jag har ju delvis växt upp i Husum, säger Rune Lindström och fortsätter:
– Det kändes hemskt och oroväckande. Jag fick ju onda föraningar. Inez (Malin Lindströms mamma red anm) ville inte tro att det hänt något. Men så ringde vi polisen morgonen efter när hon inte kommit hem än, för då förstod vi att något inte stod rätt till.
Skolkamraten väntade
Vid en busshållplats utanför Konsum, den novembereftermiddagen 1996, stod Malin Lindströms skolkamrat och väntade med sin mamma. Hon berättar att bussen bara körde förbi hållplatsen där de stod och vidare mot nästa. De började gå mot ändhållplatsen för att se om Malin Lindström klivit av senare.
– Jag kliver på bussen och letar och hon är inte där.
Hon uppger att inte heller busschauffören visste var hennes kompis klivit av. I stället går hon och hennes mamma hem för att ringa till familjen Lindström.
– Jag hade sagt att hon skulle hoppa av vid Konsum och då skulle hon trycka på stoppknappen efter en bro. Hon skrev ner det antingen i hanen eller på en lapp. Jag upplevde att hon tyckte det var enkelt.
Det blir påtagligt hur minnen rivs upp och sorg kommer upp till ytan även när skolkamraten avger sitt vittnesmål.
– Hon såg fram emot att vi skulle gå färdigt gymnasiet. Hon ville jobba med barn, kanske på bb eller annan barnavdelning. Hon fick mig att tycka om skolvalet som vi hade gjort, säger hon.
På måndag och tisdag nästa vecka fortsätter rättsförhandlingarna i hovrätten för nedre Norrland.