Rebecka fick cancer när hon var 33 - nu samlar hon andra unga
Publicerad 2024-10-27 16.01
Rebecka Sundell, 34, hade inget gemensamt med de andra cancerpatienterna i väntrummet. De var mycket äldre.
Så hon skapade en grupp och ordnar träffar för andra unga med cancer.
– En trygghet och gemenskap som är svår att beskriva, men som känns väldigt bra.
Rebecka Sundell blev inte särskilt orolig när hon hösten 2022 kände en ärtstor knöl i bröstet. Dels sa internet att det oftast var ofarligt om knölen gick att röra och om den inte ändrade form. Dels var hon 32 år, alldeles för ung för att få cancer.
– Varför skulle jag ha det? Jag läste att är du under 40 så är det väldigt ovanligt med bröstcancer.
Men efter en rad problem med hälsan under våren 2023 nämnde hon ”ärtan” i bröstet för en läkare. I de första biopsierna hittades ingen cancer. Men läkarna ville ta fler för att vara säker. I väntan på återbesöket reste Rebecka Sundell till Irland på semester. Hon var fortfarande inte speciellt orolig, men för att helt kunna slappna av på semestern gick hon in på 1177 för att läsa sin journal. Där stod det att hon hade en väldigt aggressiv form av bröstcancer. Då var hon 33 år.
– Det var ren panik. En utomkroppslig känsla. Jag har aldrig förstått hur det känns innan. Jag visste liksom inte riktigt vad jag skulle göra. Jag ringde till min familj och de försökte lugna mig.
Behandlades med cellgifter
Under sensommaren och hösten fick hon cellgifter. Rebecka Sundell beskriver det som ”fruktansvärt”. Och till de fysiska plågorna lades en känsla av ensamhet.
För de flesta andra patienter i väntrummen var mellan 60 och 80 år.
– Jag stack ut. Även om jag ibland pratade med de andra patienterna så har vi inte så mycket gemensamt. Jag är i en fas i livet där jag vill skaffa barn, jag har precis börjat min karriär, jag är på en helt annan plats.
Sjukvården erbjöd olika former av stöd som samtal med psykolog, kurator och gruppterapi. Men också där var de andra patienterna mycket äldre än Rebecka Sundell. Hon kände ett behov av att träffa andra unga i en liknande situation. Men det fanns ingen som såg till att sammanföra unga med cancer.
I somras la hon ut en fråga på Instagram. Hon sökte andra unga som hade eller hade haft cancer och som ville träffas.
– Då var det en uppsjö med framförallt tjejer som skrev. Alltså jättemånga. Och jag bara ”oj, det är ju verkligen inte bara jag som känner så här”. Jag kände att jag behöver göra någonting med detta.
Många företag vill ställa upp gratis
Hon skapade en grupp på Facebook för unga som antingen har eller nyss har haft cancer. Eftersom många kämpar ekonomiskt för att de är sjukskrivna ville hon ordna träffar som var gratis. Hon hörde av sig till olika företag och väldigt många ville hjälpa henne. Den första träffen var en övernattning på ett gästgiveri i september som ägaren sponsrade.
– Det var en helt fantastisk vistelse. Alla som var där kände som jag, att det var jätteskönt att få träffa andra.
Hennes mål är att ordna en träff i månaden. Nästa gång ska hon och 15 andra unga med erfarenhet av cancer lära sig dreja tillsammans.
Cancerbehandlingen kan leda till att Rebecka Sundell inte kan bli gravid på vanligt sätt. Därför tog man ut och frös in hennes ägg innan behandlingen startade. Hon har också blivit försatt i klimakteriet för att minska risken för att cancern kommer tillbaka. Det är just den här typen av frågor hon längtade efter att få prata om med någon i liknande situation om. Gruppen och träffarna får henne att känna sig mindre ensam.
Rädslan: att inte kunna bli mamma
– Jag har en jättestor rädsla över att jag aldrig kommer kunna bli mamma. Och då får jag träffa andra som känner precis likadant.
Efter förra höstens cellgifter opererades Rebecka Sundells bröst bort. Men höstens behandling hade inte fungerat optimalt. Cancern var mer spridd än läkarna hoppats på, så för att minska risken för återfall var Rebecka Sundell tvungen att börja en ny behandling med cellgifter i januari i år för att ta död på eventuella cancerceller som fanns kvar. I november är hon klar.
I dag mår Rebecka Sundell ”ganska bra”. Hon säger att hon har bearbetat mycket av det hon gått igenom.
– Men nu när jag närmar mig slutet av cellgifterna så kämpar jag mycket med att man tappar sitt skyddsnät. Cellgifterna hjälper mig, jag känner mig trygg med att om det finns några enstaka celler kvar tar behandlingen död på dem.
Hon funderar på hur det kommer att bli när hon inte längre får cellgifter.
– Då säger läkarna att jag ska känna efter om det gör ont någonstans. Och om det inte går över ska jag komma in. Så det är jag själv som ska ta första steget. Jag tror att det kommer att bli väldigt tufft.
