"Santos är ansvarig för min sons död"
Uppdaterad 2017-02-08 | Publicerad 2016-12-10
SOACHA, COLOMBIA. I dag får Colombias president Juan Manuel Santos Nobels fredspris för att han undertecknat ett historiskt fredsavtal med Farc-gerillan.
Men i hemlandet är det inte alla som ser Santos som en hjälte.
– När jag nominerades till Nobelpriset bad jag till Gud att jag skulle slippa stå sida vid sida med den här mannen, säger Luz Marina.
Luz Marina Bernal glömmer aldrig den där januarikvällen när hon såg sin son Fair Leonardo för sista gången. Han hade ätit en sen lunch och ville därför inte ha någon middag. Hon gjorde björnbärsjuice och bar in på hans rum.
– Tack mamma, sade Fair Leonardo.
Dagen därpå, 8 januari 2008, försvann han. Luz Marina letade överallt: hos grannarna i kvarteret, på kliniker och sjukhus runtom i Bogotá, bland uteliggare och narkomaner på stadens gator. Åtta månader senare kom chocken. Ett samtal från rättsmedicinska kliniken: Fair Leonardo hade hittats i en massgrav 400 kilometer nordöst om huvudstaden. Han var skjuten med 13 skott.
”Först trodde jag det var gerillan”
Luz Marina försvinner iväg med blicken där hon sitter i sin trånga lägenhet i Soacha, en fattig förstad med dammiga gator i den colombianska huvudstadens södra utkanter.
– Först trodde jag att det var gerillan. Medierna har gett en bild av att det bara är de som bryter mot mänskliga rättigheter i det här landet, säger hon.
Men snart skulle Luz Marina förstå att historien var en helt annan. När hon besökte åklagarmyndigheten i jakt på svar möttes hon av frågan: "Är det du som är mamma till gerillaterroristernas ledare?"
”Jag vill se floder av blod”
När högerpolitikern Álvaro Uribe valdes till Colombias president 2002 var det på ruinerna av en misslyckad fredsprocess med Farc, med ett mandat att besegra gerillan militärt och i en tidsanda av globalt krig mot terrorismen. Och segrar skulle uppnås till varje pris. 2005 undertecknades ett dekret där regeringen utlovade belöning för varje dödad gerillamedlem.
"Jag vill se floder av blod. Jag vill se resultat", sade general Mario Montoya till sina män. 2006 tillträdde den nuvarande presidenten Juan Manuel Santos som försvarsminister och blev ansvarig för offensiven mot Farc.
Fair Lenardo var 26 år när han försvann, men ett barn i en vuxen kropp. Luz Marina råkade ut för en olycka när hon var gravid och sonen föddes för tidigt med en utvecklingsstörning. Han kunde aldrig lära sig läsa och skriva eller förstå värdet av pengar men var mycket omtyckt i kvarteret eftersom han gärna hjälpte till med enklare sysslor.
– Jag var världens stoltaste mamma, säger Luz Marina.
Hon öppnar dörren till Fair Leonardos pojkrum som nu blivit ett altare till minne av den döda sonen. Intill gosedjur och porträtt står några torkade blommar som en påminnelse om att han varje dag brukade ge sin mamma en röd ros.
Luz Marina började direkt ifrågasätta militärens redogörelse för vad som hänt hennes son. Hur skulle han som inte förstod värdet av pengar kunna varit ansvarig för gerillans ekonomi? Varför låg han på militärens foton från dödsplatsen med en pistol i den hand han inte kunnat använda sedan födseln? Ingenting stämde.
Luz Marina var inte ensam. I massgraven i Ocaña låg resterna från 19 unga män från Soacha. Mödrarna började ställa frågor och när den officiella versionen krackelerade avslöjades en av de största skandalerna i Colombias moderna historia: "falsos positivos" – falska resultat – ett makabert belöningssystem där militärer mördade oskyldiga civila och presenterade dem som dödade gerillamedlemmar för att sedan plocka ut bonusar i form av ledighet, tjänsteresor eller befordran.
– Soacha satte igång allt. Hade det inte varit för de här mödrarna hade vi kanske aldrig fått veta sanningen om vad som hänt, säger människorättsadvokaten Carolina Daza.
Ökade lavinartat
Bland tjocka travar av rättegångshandlingar på 23:e våningen i en kontorsbyggnad i centrala Bogotá arbetar hon med fall av ”falsos positivos”. Utsikten är milsvid – från de exklusiva nöjeskvarteren i norr till de enkla kåkstäderna som täcker bergen i söder.
Utomrättsliga avrättningar har länge förekommit i Colombia. Men under Uribes tid som president (2002-2010) ökade fallen lavinartat. Och de som dödas är nästan uteslutande fattiga. De unga männen från Soacha som hittades skjutna i Ocaña hade lockats med löften om välbetalda jobb. Fair Leonardo blev bekant med en man i kvarteret som bakade piroger och brukade hjälpa honom med försäljningen.
Tusentals fall
Mannen övertalade honom att följa med till Ocaña och sålde sedan 26-åringen till militären för 200 000 pesos (600 kronor).
Ingen vet med säkerhet hur många falsos positivos som finns i Colombia. Men det handlar om tusentals fall bara under Uribes tid vid makten. 4190 falsos positivos finns i dagsläget registrerade hos den colombianska åklagarmyndigheten. Fair Leonardo är ett av de fall som lett till fällande dom och där dömdes en rad militärer till långa fängelsestraff.
Hittills har 961 militärer dömts för inblandning, alla av lägre rang. Det har varit svårt att döma personer högre upp i den militära hierarkin. En rapport från Human Rights Watch pekar ut militären men kunde inte knyta någon från regeringen till skandalen. Det kunde inte heller FN:s utredare.
”Lång väg kvar”
”Jag har inte hittat några bevis för att de här morden var regeringens policy eller att de var utförda med presidenten eller försvarsministerns goda vetande. Å andra sidan, förklaringen som många i regeringen ger – att mördandet var utfört på liten skala av en liten grupp rötägg – är lika ohållbar, skriver utredaren Philip Alston.
Den internationella brottmålsdomstolen i Haag följer också rättsprocesserna – och har sagt sig kunna ingripa om de bedömer att det saknas politisk vilja att gå till botten med skandalen.
– Den militära kulturen genomsyras av disciplin och lydnad där man skyddar sina överordnade. Så det är en väldigt lång väg kvar för att komma åt de ansvariga på politisk toppnivå, säger Carolina Daza.
Versionerna om Santos roll i skandalen med falsos positivos går isär. I intervjuer tar presidenten gärna åt sig äran för att ha lagt om inriktningen av försvarspolitiken och genomfört utrensningar i militära enheter som varit djupt inblandade. Men kritiker menar att det var först efter att Soacha-fallet slagit ned som en bomb i media som Santos började agera, trots att FN varnade den colombianska regeringen vad gäller utomrättsliga avrättningar redan 2003. För Carolina Daza råder det ingen tvekan om att falsos positivos var del av en systematisk politik från statens sida som Santos måste ha känt till.
”Handlar inte om enskilda rötägg”
– Det handlar inte om några enskilda rötägg inom militären. Hur kan man annars förklara samma tillvägagångssätt över hela landet? Som försvarsminister måste Santos ha haft de här besluten på sitt skrivbord, säger Carolina Daza.
Luz Marina tar fram en bärbar dator och visar bilder från rättsprocessen. Fair Leonardos döda kropp. Halva käken bortskjuten. Blod som stelnat runt örat. Stirrande ögon. Sonens död blev början på ett nytt liv fyllt av socialt engagemang: möten, föreläsningar, teateruppsättningar och utlandsresor. Men i Colombia är engagemang förenat med fara – Luz Marina har tagit emot dödshot och andra ledare har mördats.
30 november godkände den colombianska kongressen fredsavtalet mellan regeringen och Farc. Och under början av nästa år ska gerillan ha lämnat över sina vapen till FN. En av världens äldsta och blodigaste konflikter går mot sitt slut.
Luz Marina deltog vid fredsförhandlingarna i Havanna som en av representanterna för konfliktens offer. Hon är positiv till fredsavtalet och hoppas att kriget nu äntligen går mot sitt slut så att ingen mer ska behöva uppleva det hon gått igenom.
Som ett av fem offer nominerades hon till Nobels fredspris tillsammans med president Santos och Farc-ledaren Timochenko. Men presidenten fick priset ensam. Jag frågar Luz Marina om hon ska titta på när Santos tar emot fredspriset på tv. Hon är tyst en stund.
”Jag bär på så mycket vrede”
– När jag nominerades till Nobelpriset bad jag till Gud att jag skulle slippa stå sida vid sida med den här mannen. Mitt hjärta är tyngt av sorg. Han är en av de skyldiga till inte bara min sons död utan även tusentals andra oskyldiga offer. Jag bär på så mycket vrede mot de som beslutat över liv och död i Colombia, säger hon.
Eftermiddagssolen silar in genom de vita gardinerna i vardagsrummet. Luz Marina vänder sig till ett av alla porträtt på Fair Leonardo som trängs med människorättsrapporter i det inglasade bokskåpet.
– Älskling, jag lovar dig att viga resten av mitt liv åt att kämpa för sanning och rättvisa tillsammans med alla de som drabbats av konflikten i det här landet.