Inget verkar stoppa högerpopulisterna
Tiga ihjäl, isolera eller samarbeta - de växer ändå
Runtom i Europa försöker etablerade politiker hindra främlingsfientliga populistpartier från att växa. Eller hålla dem borta från inflytande.
En rad olika taktiker har testas men sanningen är att ingen verkar fungera.
Under de senaste 15 åren har populister och extremistpartier åkt berg- och dalbana i nationella val. Men sett över hela perioden från år 2000 då Jörg Haiders FPÖ bildade koalitionsregering med de konservativa i Österrike har deras valframgångar aldrig varit så stora som nu.
Detta trots att de etablerade partierna och samhällsinstitutioner på olika sätt ägnat stor kraft åt att försöka motverka de främlingsfientliga partierna. Taktiken har varierat över tid.
Tiga ihjäl - Under perioden då dessa partier var under framväxt var en ofta använd taktik att tiga ihjäl dem. En metod som länge användes i Sverige mot SD och för en tid ansågs framgångsrik.
Partierna fick litet eller inget utrymme i media. Man låtsades som att partierna inte existerade överhuvudtaget.
Men likväl växte de. Taktiken spelade ut sin roll när de främlingsfientliga tog plats i olika länders styrande församlingar.
Isolering
Isolera - Partier som kom in i parlamenten isolerades på samma sätt som de traditionella svenska partierna fryst ut Sverigedemokraterna. Normalt hade partier med 10-15 procent varit attraktiva som koalitionspartner men i många länder skedde inget samarbete. Försöken att utestängda dem från inflytande har inte heller varit särskilt lyckosamma. Tvärtom finns det exempel på hur detta retat väljarna.
Moraliskt fördöma - Genom att framställa de främlingsfientliga partierna som moraliskt förkastliga och ge dem en peststämpel försökte man få väljarna att skämmas och låta bli att rösta på dem. Effekten blev inte sällan den motsatta.
Tolerera - Så småningom har partierna i vissa länder tolererats. I Danmark regerade de borgerliga öppet med stöd av Dansk Folkeparti under tio år, även om de hölls utanför regeringen. Priset de betalade för de främlingsfientligas stöd var att införa en betydligt mer restriktiv invandringspolitik.
Besviken
Den som trodde att detta skulle vara ett effektivt sätt att stoppa populistpartiernas framfart blev besviken. Dansk folkeparti har växt och är i de senaste opinionsmätningarna Danmarks största parti. Något man även blev i EU-valet i våras.
Anpassa - Genom att själva föreslå regler om en betydligt mer restriktiv invandring har länder som Storbritannien och Österrike försökt desarmera de främlingsfientliga. Ändå blev Ukip största parti och har under hösten vunnit flera fyllnadsval till parlamentet.
Samarbeta - I några länder har etablerade partier valt att samarbeta med främlingsfientliga. Ett färskt sådant regeringssamarbete är det mellan Höyre och Fremskrittspartiet i Norge. Det har också tillämpats i Österrike där FPÖ regerade ihop med de konservativa så tidigt som 1999. Då var det så upprörande i omvärldens ögon att övriga EU-länder under drygt halvår bojkottade allt samarbete med Österrike. Man vägrade bland annat ta österrikiska företrädare i hand.
Falla sönder
Många hoppades att en effekt av regerande skulle bli att FPÖ skulle diskreditera sig så mycket att man som Sveriges Ny Demokrati skulle falla sönder inifrån. Inte heller det hände. Trots den populäre partiledaren Jörg Haiders våldsamma död fick partiet över 20 procent i de senaste valen 2013.
Slutsatsen är att det inte finns någon beprövad taktik som fungerar för att stoppa högerextrema, populistiska och främlingsfientliga partier från att växa.
Det verkar finnas upp till en fjärdedel av befolkningen i de flesta länder som attraheras av deras budskap och är beredda att rösta på dem.
En del för att de har precis samma främlingsfientliga åsikter som dessa partier. Andra för att de vill ge de etablerade politikerna en spark i baken.
Karismatisk
Skälen varierar men populistpartierna fortsätter växa. Oavsett hur de etablerade partierna eller medierna hanterar dem.
Men det finns en sak som förenar extrempartierna. De har alla karismatiska partiledare. Utan en Nigel Farage, en Marine Le Pen eller en Geert Wilders så står de sig slätt. Men det är ju svårt för omvärlden att göra något åt.