– Folk vill ha en syndabock

Ylva Niklasson

Jesper Blomqvist om att offra fotbollen för isdansen

ENKÖPING. Han tvekade länge innan han tackade ja, nu är han en av favoriterna i ”Stjärnor på is”.

Samtidigt trillade hans fotbollslag ur serien och han fick skulden.

Nöjesbladet har träffat Jesper Blomqvist där de flesta är vana att se honom – på planen.

Under hösten har Jesper Blomqvist, 34, kombinerat jobbet som huvudtränare för Enköpings SK med deltagande i TV4:s ”Stjärnor på is”.

Han har lämnat sitt hem klockan halv åtta på morgonen och sällan kommit hem före nio på kvällen.

– Jag har inte haft någon fritid alls, det har varit fotboll och isdans varje dag, säger Jesper Blomqvist.

Och när Enköping åkte ur serien i år fick han skulden av många i fotbollsvärlden.

– När det går dåligt vill folk ha en syndabock, det får jag köpa. Det var inte optimal tajming att göra båda sakerna samtidigt. Folk har tyckt att jag ska koncentrera mig på fotbollen enbart.

Varför tackade du ja till ”Stjärnor på is”?

– Jag tänkte länge. Det var en kul grej, lite skönt att komma bort från fotbollen och umgås med andra typer av människor. Och så var det en rejäl utmaning att tvingas utanför trygghetszonen. Men varje lördag tänker jag ”va fan håller jag på med”.

Vad betyder det för din karriär?

– Jag har ingen strategi. Vissa gör det säkert för sin karriär, men för mig är det tvärtom – jag har mest fått kritik för att jag ställde upp när jag är fotbollstränare. Men jag har aldrig ångrat mig. Eller möjligtvis på lördagskvällarna när jag ska ut i direktsändning ...

Du är en av favoriterna till att vinna.

– Jag har fått bra betyg av juryn hittills. Men jag har så svårt att förstå vem som ringer på mig – det är svårt att se framför sig att gamla fotbollsälskare röstar. Men det är bara jätteroligt.

Hur gärna vill du vinna?

– Visst, jag är en extrem tävlingsmänniska, men fotboll är min tävling. Jag ser inte det här som en tävling, mer som underhållning. Men när det börjar närma sig slutet så kanske jag tänder till.

Många skador

Jesper Blomqvist har en brokig fotbollskarriär bakom sig. Meritlistan är guldglimmande med många titlar och triumfer, men verkligheten är inte lika glamourös. Återkommande skador har gjort att Jesper har fått tillbringa en stor del av sin karriär på rehabiliteringscenter och sålts från klubb till klubb och tvingats flytta runt därefter.

– Den bästa perioden i karriären var i IFK Göteborg 1993 till 1996. Då mådde jag bra och fotbollen gick bra. Jag kände mig hemma och hann bygga upp ett privatliv. Min förhoppning när jag flyttade utomlands var förstås att det skulle bli samma sak, att jag skulle få stanna länge på samma ställe. Det blev precis tvärtom.

Ångrar du utlandskarriären?

– Jag önskar att jag hade fått vara frisk och fått ut mer av det fotbollsmässiga, men jag ser det inte som ett misslyckande utan jag lärde mig mycket.

– Milano var en storstad och svår att komma in i, men jag minns shoppingen och närheten till Alperna. Parma var en liten fantastisk stad, maten var att dö för. Där trivdes jag och var ledsen när jag var tvungen flytta till Manchester efter bara ett år.

Hur var England?

– Tråkigare än Italien både vad det gällde mat och kläder. Jag och dåvarande flickvännen Tina Nordlund köpte ett hus på landet. Sista Englandsåret var jag i Charlton i London och det var en höjdare. Att kunna ta bilen och köra förbi Big Ben var läckert.

Varför flyttade du hem?

– Jag ville få bort trycket, inte leva med pressen att jag var köpt för fyra miljoner pund och var tvungen att prestera.

Känslorna svalnade

Varför blev det Djurgårdens IF i Stockholm?

– När jag lämnade IFK Göteborg var jag väldigt besviken på hur de bråkade vid övergången och jag hade inte kvar samma känslor för klubben. Och Djurgården ledde serien, så jag kunde komma dit utan pressen att jag skulle frälsa dem.

Du blev kallad ”Judas” av Göteborgsfansen.

– Jag ångrar att jag valde att tiga om varför jag inte gick till IFK. Göteborgsfansen visste inte sanningen och såg mig som en förrädare. Det var riktigt otrevligt när jag var i Göteborg, mordhot och hårda grejer. Jag kunde inte lämna hotellet och hade med mig egna livvakter.

Hur kom hoten?

– Det var brev både till klubben och till tv-sporten. Det är kul när fotboll berör, när folk buar och visar känslor, men det gick över gränsen då.

Sista året i England träffade Jesper en kroatisk tjej som följde med honom till Sverige. När Jesper gav upp i kampen mot skadorna flyttade de till Kroatien i ett och ett halvt år.

– Vi hade hus och bil och hund. Men förhållandet tog det slut och då flyttade jag hem till Stockholm igen. Nu bor jag i Vasastan.

Är du singel?

– Ja. Just nu hinner jag inte, men det är klart att jag vill ha familj, det är nästa steg i livet.

Hur ska du träffa någon?

– Bra fråga. Hur gör man? Det blir inte lätt genom mitt jobb i alla fall, som tränare för ett herrlag haha. Jag går ut ibland givetvis, men nu har jag inte hunnit.

”Sen är det bara pang”

Men från och med nu kommer Jesper ha mycket mer fritid. I veckan spelade Enköping sin sista match – och i kväll tvingas ytterligare ett par lämna ”Stjärnor på is”.

– Det skulle vara jättetråkigt om det är vi. Allt har varit på så intensivt och sen är det bara pang! Men i så fall blir det semester och bara slappa.