Årets i särklass bästa nostalgitripp
Dokumentären om ”Sopranos” är essentiell tittning om serien som ritade om hela spelplanen
TV-KRÖNIKA Dokumentären ”Wise guy: David Chase and The Sopranos” är ett måste för alla fans.
Och ett skarpt borde för alla andra.
Vår aptit för nostalgi är lika omättlig som den är lukrativ, men medan remakes och reboots kan låta kul i teorin, blir de sällan lika roliga i praktiken.
Då kan ett bättre, mer värdigt alternativ vara harmlösa återträffar av den typ som vi har sett med gängen från ”Vänner” och ”Harry Potter”-filmerna, där skådespelarna får ösa beröm över alla inblandade, mysa över gemensamma minnen och kanske gråta en skvätt medan vi tittare (som själva naturligtvis inte har åldrats alls) kan notera hur gamla alla plötsligt har blivit.
Men ibland kan det, i alla fall när det gäller produktioner av en viss dignitet, helt enkelt vara bäst med en klassisk, elegant och initierad dokumentär.
Och det är vad HBO förtjänstfullt har valt att göra med ”Sopranos”. Serien om villalivs-gangstrar i New Jersey, som hade premiär för 25 år sedan och blev en av tidernas mest betydelsefulla serier. För alla som tittade på den och älskade den, men också för tv-serien som konstform.
För det finns ju ett före och ett efter ”Sopranos”.
Ett före, när tv handlade om att få folk att må bra och skurkarna fick vad de förtjänade. Och ett efter, när de reglerna hade satts ur spel och tv drabbades av en antihjältefeber som fortfarande inte har gått över.
Och Alex Gibneys tvådelade dokumentär ”Wise guy: David Chase and The Sopranos” (Max) är den bästa sortens tripp längs minnenas allé. En utredande hyllning, en matig fördjupning i en komplicerad serie och i den komplicerade hjärnan bakom den, och absolut essentiell tittning.
Först och främst för inbitna supportrar, såklart. Men även för dem som fortfarande inte har fattat storheten med serien, och för alla med det minsta intresse för tv-historia och för hur arbetet bakom kulisserna på ett mästerverk kan se ut.
Precis som titeln säger handlar dokumentären minst lika mycket om David Chase själv som om serien han skapade. (Eller snarare: Det går inte att separera de två.) Och det hela börjar med att Gibney slår sig ner med Chase i ett rum som påminner om det som doktor Melfi brukade ta emot den deprimerade maffiabossen Tony Soprano i.
Sedan följer en fascinerande blandning av biografi, minnesbok och en både kulturell och psykologisk analys. Där linjerna allt mer suddas ut mellan Chase, karaktären Tony Soprano och den avlidna stjärnan James Gandolfini. Där destruktiva mammor, den italiensk-amerikanska mentaliteten och uppväxten i New Jersey blir röda trådar. Och där ”Sopranos” som fenomen sätts i ett större sammanhang.
Som en serie som för alltid förändrade amerikansk tv, samtidigt som USA förändrades som land.
Klipp från serien och gamla auditions varvas med intervjuer där skådespelarna Lorraine Bracco, Edie Falco, Michael Imperioli, Drea de Matteo och Steven Van Zandt, såväl som manusförfattare och producenter, pratar uppriktigt om en process och en arbetsmiljö som verkar ha varit både härlig och lite förfärlig.
Och slutet är helt i linje med vad man borde ha förväntat sig.
Ni som vet, ni vet.
FJELLBORGS FAVORITER
Det perfekta paret
Ett oerhört smarrigt och svart humoristiskt mordmysterium på Netflix, med alltid formidabla Nicole Kidman i täten och tjusigt regisserat av danska Susanne Bier. Om hemligheter, lögner och ond, bråd död i en välbärgad men dysfunktionell Nantucket-familj.
Tabitas Tattoo änd cär
Mia Skäringer återvänder till sina väl inarbetade paradnummer i den här nya komediserien på TV4 Play. Den gränslösa tatueraren Tabita öppnar ett skyddat boende för utsatta kvinnor, medan den lika gränslösa hårfrisörskan Gulletussan tar till desperata metoder för att få tillbaka sitt ex.
Miljardärsön
En ny småskruvad norsk favorit från duon Anne Bjørnstad och Eilif Skodvin, som tidigare har gett oss ”Lilyhammer” och ”Beforeigners”. Här handlar det om stora pengar, gammal rivalitet och riktigt vassa armbågar i laxodlingsbranschen. På Netflix.