Som en extremt påkostad julkalender med 11-årsgräns

”Sagan om ringen: Maktens ringar” är vacker men behöver vässa klorna

Karolina Fjellborg

helskärm

TV-RECENSION När Amazons jättesatsning baserad på Tolkiens värld är tillbaka med åtta långa nya avsnitt finns det mycket att vara imponerad av. Men också en del att önska.

Sagan om ringen: Maktens ringar

Prime Video

Säsong 2

Av JD Payne och Patrick McKay, med Morfydd Clark, Robert Aramayo, Charles Edward, Ismael Cruz Córdova, Owain Arthur, Peter Mullan, Sophia Nomvete, Lloyd Owen, Markella Kavenagh, Sam Hazeldine, Charlie Vickers, Daniel Weyman, Cynthia Addai-Robinson.

FANTASYÄVENTYR. Den första säsongen av Amazons monstersatsning på att skildra Tolkiens värld långt före händelserna i ”Hobbit” och ”Sagan om ringen” var något av en vattendelare. Och efter att ha sett den andra säsongen känner jag mig själv delad.

Imponerad – av främst den visuella storslagenheten och skalan på världen man har byggt, men också av musikläggningen, de många fantasieggande varelserna och ett par riktigt bra skådespelarinsater.

Men också lite besviken på att serien fortfarande har för många bleka rollfigurer som det är svårt att bry sig om, på den stela, högtravande och svårt humorlösa dialogen, och på att det mörker och den ondska som det pratas så väldigt mycket om aldrig riktigt känns i magen.

Den här andra säsongen innehåller visserligen mycket psykologisk manipulering och ond, bråd död, och en stor och våldsam batalj som sträcker sig över flera avsnitt, men på något underligt vis känns den ändå aldrig farligare eller mer skakande än en extremt påkostad men aningen tråkig julkalender med 11-årsgräns.

Handlingen då?

Jo, Sauron (Charlie Vickers), som sist utgav sig för att vara människan Halbrand, tar nu en alvs skepnad, för att som ”Annatar” kunna låta tillverka och sedan lägga vantarna på en uppsättning nya mäktiga ringar som ska förslava hela Midgård under hans vilja.

Samtidigt möter den långe, mystiske ”Främlingen” (Daniel Weyman) både en gemytlig Tom Bombadil (Rory Kinnear) och en mystisk figur som går under namnet Den mörka trollkarlen (Ciáran Hinds) i sökandet efter sin identitet (som när den väl avslöjas inte är någon jätteöverraskning).

Den lite träiga hjältinnan Galadriel (Morfydd Clark) är fortsatt tapper men blir än en gång lurad av någon hon gör misstaget att lita på. Orchernas ledare Adar (som numera spelas av en ny skådis, Sam Hazeldine) marscherar rakt in i en fälla med sin armé. I Númenor ser vi ett kuppliknande maktövertagande. Och i Khazad-dûm försöker dvärgprinsen Durin (Owain Arthur) tala förstånd med sin pappa kungen (Peter Mullan), som håller på att förlora förståndet.

De scenerna tillhör den här säsongens allra bästa, precis som allting med Durins fru Disa (Sophia Nomvete), som tillför lite välbehövlig humor och fart till den här historien.

Men den starkast lysande stjärnan är Charles Edwards som alvsmeden Celebrimbor, vars öde i händerna på Sauron är genuint rörande.

Och som helhet skulle den här serien behöva mer av just känsla. Samt lite vassare klor. Men det är saker som är svårt att köpa för pengar.

Säsong två av ”Sagan om ringen: Maktens ringar” har premiär på Prime Video den 29 augusti.