Netflix måste verkligen rycka upp sig 2023
Streamingjättens kvalitetsproblem börjar bli akut
TV-KRÖNIKA 2013 kom ”House of cards” och ”Orange is the new black”.
Men det var då det.
Tio år senare bombarderar ett Netflix på dekis oss med innehåll främst avsett för att slå ihjäl timmar.
Det är ett kvalitetsproblem som börjar bli akut.
I år är det tio år sedan Netflix första riktiga originalserie (som i den första serien som producerades exklusivt för streamingtjänsten och inte tidigare hade visats någon annanstans) hade premiär.
Den hette ”House of cards”, vi journalister fick se de första avsnitten på storduk, och man blev onekligen imponerad. Den blev också den första renodlade streamingserien som tog sig in på Emmygalan.
Strax därpå kom ”Orange is the new black”, och under åren som följde fylldes tjänsten på med titlar som hjälpte till att bygga varumärket.
Som ”Narcos”, ”The crown”, ”Bloodline”, ”Ozark”, ”Stranger things”, ”Sex education”, ”Unbelievable” och ”La casa de papel” (även om den senaste tekniskt sett från början var ett spanskt inköp).
Men de senaste åren har det gått söderut. Visst har tjänsten haft enorma framgångar med snackisar som ”Familjen Bridgerton”, ”Squid game” och ”The queen’s gambit” på den här sidan av det senaste decennieskiftet, men slagsidan mot kvantitet gentemot kvalitet blir tydligare för varje år.
Den går helt enkelt inte att bortse från längre – och 2022 var ett rent bedrövligt år. Ett år med massor av strömlinjeformat content utan innehåll, som urholkade snarare än byggde varumärket, och liksom bara låg där och tog upp plats. Som ett berg av skräp man måste vada igenom för att hitta det som faktiskt är bra.
Och ja, det säger jag delvis som kritiker. Övertygad om att få kommer att minnas populära men på sin höjd mediokra serier som ”Pieces of her”, ”The recruit”, ”Wednesday” eller “The watcher” om några år. Och med ett öga på galanomineringar och årslistor både här hemma och utomlands.
Sammanhang där Netflix sakta men säkert håller på att tyna bort och snart riskerar att bli fullkomligt irrelevanta, då flaggskepp som ”Stranger things” och ”The crown” sjunger på sista versen och inga nya av samma kaliber och med samma status finns i sikte.
Men jag säger det också efter att ha kollat in usla publikbetyg på sajter som IMDb och Rotten Tomatoes, och suttit på x antal middagar där folk recenserar sin senaste Netflix-serie, som de oftast har glömt bort titeln på, som ”så där”.
Ett omdöme som faktiskt går att applicera på det mesta Netflix gjorde förra året, medan konkurrenter som HBO, Hulu och Apple TV+ stod för lägereldarna och utropstecknen.
”House of the dragon”, ”The White Lotus”, ”The bear” och ”Severance”, till exempel.
Visst finns det bra och dåligt innehåll på alla streamingtjänster. Men ingenstans går det så många missar på en träff som hos Netflix.
Och frågan är om strategin för 2023 kommer att vara att fortsätta att pumpa ut en massiv mängd innehåll utan att anställa någon på avdelningen för kvalitetskontroll. Eller om tittartapp och hårdnande konkurrens borgar för en uppryckning.
Man ska i vanlig ordning förmodligen inte vara för optimistisk.
FJELLBORGS FAVORITER
Carmen Curlers
Proffsig 60-talsfeelgood av Mette Heeno på SVT Play, om tillkomsten av de elektroniska papiljotter som skulle komma att bli en stor dansk exportsuccé. Välspelat och välekiperat, med en stor skopa humoristiskt skildrad retrosexism med ”Mad men”-vibbar.
Reservation dogs
Sterlin Harjos och Taika Waititis hyllade dramakomedi om en grupp tonåriga amerikanska urinvånare som drömmer om att lämna sitt deppiga reservat i Oklahoma är tillbaka med en ny säsong på Disney+. Genuint originellt, med en enastående ensemble.
Hullraisers
Rolig, rapp och lite lagom vulgär brittisk humor om tre arbetarklasskvinnor som kämpar med livet, barnen och vardagen i största allmänhet i Kingston upon Hull. Av komikern Lucy Beaumont, som själv är från trakten. Finns på Britbox/C More.
Hitta fler av Fjellborgs favoriter på tv.nu